livetefteralice

Idag var jag modig när jag äntligen ringde krematoriet för att kolla när vi kan komma dit och titta på hur urnan förvaras. Jag har alltid tyckt att det är jobbigt att ringa till främmande människor oavsett om det är i privata eller officiella sammanhang och drar på det in i det längsta. Men det ska bli skönt att komma dit och se hur det ser ut, det blir lite som att hälsa på Alice i väntan på att hon får en plats i minneslund eller liknande så småningom.

Och jobbiga samtal som måste ringas och har med Alice att göra är det min plikt som hennes mamma att ta mig igenom. Samma sak med den byråkrati som inte redan har löst sig automatiskt, som när försäkringsbolaget behövde ett dödsfallsintyg efter att D skickat in den första blanketten, och dödsboanmälan som också är kvar.   

Läste ännu ett briljant inlägg hos Johbur för några dagar sedan, och där var det en formulering som fastnade i mitt huvud:

"Barn upptar hela ens tid. Deras fysiska frånvaro inget undantag. Jag tänker på våra Ruth och Astrid hundra gånger om dan. Pysslar om dem i deras frånvaro med det som pysslas kan."

Det är SÅ sant! Det är vad jag har gjort idag, pysslat med det som pysslas kan, och tagit mitt föräldransvar för mitt barn. Jag kommer aldrig att gå på kvarsamtal med henne, packa hennes skolväska eller beställa tandläkartid till Alice, så som majoriteten av föräldrar får göra. Jag får ringa samtal och skicka mail för att se till att systemet vet om att hon är död, öka på den hög av papper som bevisar att hon faktiskt fanns. I pappersform finns vår dotter faktiskt mer påtagligt än någon annanstans, förutom i våra hjärtan och tankar.

Och när hon har en grav/minnesplats att gå till får vi pyssla om den, för vi får aldrig hålla henne igen, eller klä på henne, mata henne och allt annat sånt som det innebär att pyssla om bebisar. Hon är vårt barn, men hon får aldrig vara vår bebis.

Men vi får alltid vara hennes föräldrar.