Att känna igen sig i andras livshistorier
Jag skrev ju om en tidningsartikel jag läst för snart några veckor sedan, om en kvinna som förlorat många barn. Hon hette Matilda, född Olsdotter och kom från Mukkavaara i närheten av Övertorneå.
Hon är bara sjutton när hon föder sitt första barn (hon blev bortgift med en man som hennes föräldrar valt ut åt henne då hon var 16), och under de kommande 24 åren har hon, som hon själv uttryckte det "inte varit tom ett helt år". Tjugofyra graviditeter efter varandra! Vad hon måste ha blivit sliten bara av det....
Sexton av de barnen föddes fullgångna och åtta dog i magen eller vid för tidig födsel. Tyra Helena Lindström, som är barnbarnsbarn till Matilda och skrivit två böcker om henne, använder ordet missfall för de barn som inte föddes fullgångna, men som ni vet avskyr jag det ordet och väljar att inte använda det, trots att jag inte vet i vilka veckor de här graviditeterna avslutades.
När Matilda dog 1954 hade tio av de överlevande barnen dött, åtta av dem som små barn. Sex av de tjugofyra barnen överlevde till vuxen ålder.
Det är så mycket död och sorg och smärta att det knappt går att föreställa sig. Jag undrar om det hjälpte henne att det var så livet såg ut i det här landet, i den samhällsklass som hon tillhörde, på den tiden? Alla kvinnor runt omkring henne lär ju också ha förlorat flera barn för varje barn som överlevde, föräldrar var medvetna om risken att deras barn skulle dö på ett annat sätt än vad vi är idag. Var det bättre eller sämre än hur vi har det nu, där vi får intrycket av kontakten med vården och samhället i stort att bara vi inte knarkar, röker eller dricker under graviditeten, är försiktiga med viss mat som kan orsaka sjukdomar, och klarar oss förbi vecka 12, då kommer allt att gå som det är tänkt.
Matilda var laestadian som vi andra kallar det (själva kallar de sig helt enkelt "kristna"), gjorde det kanske att hon hade lättare att acceptera att hon inte fick behålla alla sina barn hos sig? För att hon trodde på att "Gud tar liv och Gud ger liv" ? Eller fick hon kämpa med att finna en mening i alla sina förluster? Eftersom jag inte har läst boken kan jag inte svara på hur hon kände, eller rättare sagt: hur Tyra Helena Lindström upplevde att hennes farfars mor tänkte kring de barn hon och maken Johan fick behålla, och kring de som inte fick stanna.
Men det tror jag att jag ska göra. Läsa "Matilda 24 gånger med barn", och "Matildas liv efter alla födslar", alltså.
/L
Hon är bara sjutton när hon föder sitt första barn (hon blev bortgift med en man som hennes föräldrar valt ut åt henne då hon var 16), och under de kommande 24 åren har hon, som hon själv uttryckte det "inte varit tom ett helt år". Tjugofyra graviditeter efter varandra! Vad hon måste ha blivit sliten bara av det....
Sexton av de barnen föddes fullgångna och åtta dog i magen eller vid för tidig födsel. Tyra Helena Lindström, som är barnbarnsbarn till Matilda och skrivit två böcker om henne, använder ordet missfall för de barn som inte föddes fullgångna, men som ni vet avskyr jag det ordet och väljar att inte använda det, trots att jag inte vet i vilka veckor de här graviditeterna avslutades.
När Matilda dog 1954 hade tio av de överlevande barnen dött, åtta av dem som små barn. Sex av de tjugofyra barnen överlevde till vuxen ålder.
Det är så mycket död och sorg och smärta att det knappt går att föreställa sig. Jag undrar om det hjälpte henne att det var så livet såg ut i det här landet, i den samhällsklass som hon tillhörde, på den tiden? Alla kvinnor runt omkring henne lär ju också ha förlorat flera barn för varje barn som överlevde, föräldrar var medvetna om risken att deras barn skulle dö på ett annat sätt än vad vi är idag. Var det bättre eller sämre än hur vi har det nu, där vi får intrycket av kontakten med vården och samhället i stort att bara vi inte knarkar, röker eller dricker under graviditeten, är försiktiga med viss mat som kan orsaka sjukdomar, och klarar oss förbi vecka 12, då kommer allt att gå som det är tänkt.
Matilda var laestadian som vi andra kallar det (själva kallar de sig helt enkelt "kristna"), gjorde det kanske att hon hade lättare att acceptera att hon inte fick behålla alla sina barn hos sig? För att hon trodde på att "Gud tar liv och Gud ger liv" ? Eller fick hon kämpa med att finna en mening i alla sina förluster? Eftersom jag inte har läst boken kan jag inte svara på hur hon kände, eller rättare sagt: hur Tyra Helena Lindström upplevde att hennes farfars mor tänkte kring de barn hon och maken Johan fick behålla, och kring de som inte fick stanna.
Men det tror jag att jag ska göra. Läsa "Matilda 24 gånger med barn", och "Matildas liv efter alla födslar", alltså.
/L
Kommentarer
Postat av: karolin, min blogg och jag
Åh, så många stora sorger och saknader hon fick bära med sig i sitt hjärta.
Trackback
