Nu finns vi i systemet här också
I dag var jag och hämtade ut ett nytt recept på Barnmorskemottagningen. Det som jag trodde skulle ta högst 10 minuter tog mer än en halvtimma, för det visade sig att min nya journal skulle fyllas i också. De hade ett formulär med massor av olika kategorier för fysisk och psykisk hälsa: stress, matvanor, missbruk, motionsvanor, familjeförhållanden och annat som kan påverka hälsan. Tidigare p-medel och graviditeter skulle också fyllas i.
Så, jag fick berätta om barnen, vilka veckor de föddes i och att de på sjukhuset i Kalmar misstänkte svag livmoderhals. Och det var barnmorskans spontana reaktion också, efter att jag bara berättat vilka veckor barnen föddes i och lite snabbt om förloppet. "Du var väl lika stor om magen då [som i vecka 24 med ett barn] i vecka 20, om det var två?", sa hon. Jag fick en anteckning om att jag behöver cerklage inskriven i journalen, så nu har jag två rekommendationer om det att plocka fram om vi skulle stöta på motstånd på Ackis (vilket jag iofs inte tror att vi kommer att göra, men ändå), och det känns bra.
Och hon var jättebra, lätt att prata med och förstående. Det blir nog ofta så med de inom vården som har mest patientkontakt, tror jag. Sköterskor och barnmorskor har kanske också mer tid för varje patient än vad läkare har?
Något som är väldigt, väldigt bra här i stan är att det är samma journalsystem överallt, så nu när jag har en journal kan de på vilken del av vården som helst se det som skrevs idag. Förhoppningsvis behöver jag då inte berätta så mycket för varje gång jag träffar någon ny person, och det ka gå snabbare att komma in i systemet hos specialist-mödravården när det är dags för nästa graviditet.
Fast, hon sade också något som gjorde mig nervös: att Eskil och Max troligen var tvåäggstvillingar, eftersom de hade varsin moderkaka. Och tvåäggstvillingar kan vara ärftligt, och vi har ingen aning om i fall ett cerklage klarar av tyngden och den extra påfrestningen på kroppen som kommer med tvillingar. Men, det är ju bara dumt att vara orolig för det redan nu, och vi kan hur som helst inte påverka hur många barn det blir nästa gång. Först fick vi ett, sedan fick vi två, och nästa gång borde det ju kunna bli vilket som.
På det hela taget var det ett väldigt bra besök i all fall, en del av spänningarna jag gått och burit på inför mötet med vården här släppte. Jag tror att de kommer att ta väl hand om oss när det är dax, och att de är bra på vad de gör. Det känns som att det kanske ökar våra chanser att det ska gå bra nästa gång, lite grann i alla fall.
/L
Så, jag fick berätta om barnen, vilka veckor de föddes i och att de på sjukhuset i Kalmar misstänkte svag livmoderhals. Och det var barnmorskans spontana reaktion också, efter att jag bara berättat vilka veckor barnen föddes i och lite snabbt om förloppet. "Du var väl lika stor om magen då [som i vecka 24 med ett barn] i vecka 20, om det var två?", sa hon. Jag fick en anteckning om att jag behöver cerklage inskriven i journalen, så nu har jag två rekommendationer om det att plocka fram om vi skulle stöta på motstånd på Ackis (vilket jag iofs inte tror att vi kommer att göra, men ändå), och det känns bra.
Och hon var jättebra, lätt att prata med och förstående. Det blir nog ofta så med de inom vården som har mest patientkontakt, tror jag. Sköterskor och barnmorskor har kanske också mer tid för varje patient än vad läkare har?
Något som är väldigt, väldigt bra här i stan är att det är samma journalsystem överallt, så nu när jag har en journal kan de på vilken del av vården som helst se det som skrevs idag. Förhoppningsvis behöver jag då inte berätta så mycket för varje gång jag träffar någon ny person, och det ka gå snabbare att komma in i systemet hos specialist-mödravården när det är dags för nästa graviditet.
Fast, hon sade också något som gjorde mig nervös: att Eskil och Max troligen var tvåäggstvillingar, eftersom de hade varsin moderkaka. Och tvåäggstvillingar kan vara ärftligt, och vi har ingen aning om i fall ett cerklage klarar av tyngden och den extra påfrestningen på kroppen som kommer med tvillingar. Men, det är ju bara dumt att vara orolig för det redan nu, och vi kan hur som helst inte påverka hur många barn det blir nästa gång. Först fick vi ett, sedan fick vi två, och nästa gång borde det ju kunna bli vilket som.
På det hela taget var det ett väldigt bra besök i all fall, en del av spänningarna jag gått och burit på inför mötet med vården här släppte. Jag tror att de kommer att ta väl hand om oss när det är dax, och att de är bra på vad de gör. Det känns som att det kanske ökar våra chanser att det ska gå bra nästa gång, lite grann i alla fall.
/L
Kommentarer
Trackback
