Rädslor
I går läste jag en mening i en av böckerna om tvillingar som jag lånat hem som verkligen skrämde mig. Eller var det kanske snarare så att den spädde på en rädsla som redan fanns där? Hursom, där stod:
*"Om ultraljudsundersökning utförs tidigt i graviditeten, före 17:e graviditetsveckan, och barnmorskan upptäcker en tvillinggraviditet är det viktigt att upplysa föräldrarna om att missfallsrisken är större än vid ett barn. Det är inte ovanligt att undersökaren vid rutinbesöket i 17:e veckan endast finner ett av barnen." Den här boken är skriven av tre barnmorskor som också är tvillingmammor, så man tycker ju att de borde veta vad de talar om. Så nu har vi en bitvis livrädd mamma som försöker trycka undan oron och räkna dagarna till ultraljudet den 23:e.
Som om det inte räckte med att vi (trots att vi försökt att låta bli) har förläst oss på riskerna med att vänta tvillingar och av och till varit jätterädda för att vi ska råka ut för just "vanishing twin"- syndromet, dvs att ett av fostren dör i magen under första trimestern och tas upp av kroppen.
Våra tvillingar diagnostiserades ju i vecka 12 (v 11+4) och båda hade då fina hjärtljud, så utifrån det jag har försökt läsa på idag borde det betyda att deras chanser är goda. Och magen är fortfarande "för stor" för den vecka vi är i nu (16, eller mer noggrannt 15+6), nog borde något hända med den om allt inte står bra till där inne?
Det är så lätt att måla fan på väggen och övertyga oss själva om att det värsta kommer att hända, eftersom det enda vi har att relatera till är tragedin i att förlora en älskad och efterlängtad Alice.
Det är den här delen av det man kan kalla hennes arv som jag verkligen avskyr. Hon ska vara en källa till glädje, kärlek och stolthet, inte oro! Fast samtidigt är det ju faktiskt så, att minnena av henne hjälper mig att skilja på vad av allt det som händer i min kropp som är normalt och inte (det finns tex inte en chans att jag denna gången skulle kunna missta tidiga sammandragningar för något annat), och hon har lärt mig och sin pappa att vi är starkare än vi tror.
/L
*Carlsson, Herrlin och Olsson - Berättelser och fakta om att vänta, föda och leva med tvillingar. Bonniers 1994.
*"Om ultraljudsundersökning utförs tidigt i graviditeten, före 17:e graviditetsveckan, och barnmorskan upptäcker en tvillinggraviditet är det viktigt att upplysa föräldrarna om att missfallsrisken är större än vid ett barn. Det är inte ovanligt att undersökaren vid rutinbesöket i 17:e veckan endast finner ett av barnen." Den här boken är skriven av tre barnmorskor som också är tvillingmammor, så man tycker ju att de borde veta vad de talar om. Så nu har vi en bitvis livrädd mamma som försöker trycka undan oron och räkna dagarna till ultraljudet den 23:e.
Som om det inte räckte med att vi (trots att vi försökt att låta bli) har förläst oss på riskerna med att vänta tvillingar och av och till varit jätterädda för att vi ska råka ut för just "vanishing twin"- syndromet, dvs att ett av fostren dör i magen under första trimestern och tas upp av kroppen.
Våra tvillingar diagnostiserades ju i vecka 12 (v 11+4) och båda hade då fina hjärtljud, så utifrån det jag har försökt läsa på idag borde det betyda att deras chanser är goda. Och magen är fortfarande "för stor" för den vecka vi är i nu (16, eller mer noggrannt 15+6), nog borde något hända med den om allt inte står bra till där inne?
Det är så lätt att måla fan på väggen och övertyga oss själva om att det värsta kommer att hända, eftersom det enda vi har att relatera till är tragedin i att förlora en älskad och efterlängtad Alice.
Det är den här delen av det man kan kalla hennes arv som jag verkligen avskyr. Hon ska vara en källa till glädje, kärlek och stolthet, inte oro! Fast samtidigt är det ju faktiskt så, att minnena av henne hjälper mig att skilja på vad av allt det som händer i min kropp som är normalt och inte (det finns tex inte en chans att jag denna gången skulle kunna missta tidiga sammandragningar för något annat), och hon har lärt mig och sin pappa att vi är starkare än vi tror.
/L
*Carlsson, Herrlin och Olsson - Berättelser och fakta om att vänta, föda och leva med tvillingar. Bonniers 1994.
Kommentarer
Postat av: Sofia
Jag har tänkt precis som du skriver. Magen är ju stor/större än den skulle vara om det bara skulle vara en! Förstår att du längtar tills UL den 23, snart är vi där och du får se hur det står till i STORA magen :-) Pussar och kramar från oss
Trackback
