livetefteralice

Ett både passande och missvisande namn på dagarna i Köpenhamn, som min svägerska myntade. :)

Trots den inställda konserten (jag tror, som svägerskan E att anledningen till att jag inte blev så ledsen är att jag var så nervös att jag inte skulle komma in för att något var fel med min biljett och därför utgick från att jag skulle bli avvisad vid arenan. Så, när det inte blev någon spelning för någon alls i Köpenhamn den dagen, så var jag liksom redan beredd) är jag supernöjd med min lilla semester!

Så vad har jag då gjort? Umgåtts med finaste E & K, ätit ute, shoppat, fotograferat, och insupit atmosfären i Köpenhamn. Och gått. Från centrum till Nørrebro och tvärtom, till Parken, in och ut i affärer, upp och ner för trappor. Ja, vi åkte en del buss också, men mest gick vi. Så jag har fått ordentligt med motion i helgen, och det känns bra.

Jag fick äta en fantastisk middag i trevligt sällskap hos Ks pappa med fru (med bland annat färska musslor, ungsgratinerade champinjoner med mögelost och en supergod fruktsallad med choklad), och se Harry Potter og Dødsregalierne, del 2. Det var en bra film, ett "värdigt avslut" som det ofta har stått i recensioner av den sista delen i Potter-serien. Och sorglig! I runt 20 minuter (under slaget om Hogwarts) satt både jag och E och grät.

Jag har också druckit underbart is-te på Perchs och köpt med mig te-blandning hem, ätit mitt livs första frukost på en bagel och en iskall färsk smoothie, och en god och trevlig men superblåsig lunch på sushi och misu-soppa på Dondon.




Köpt  ett par skor och två fina cloisonne-pärlor på "Kina Hus":




En meter band på en liten butik med indiska smycken och prydnader:


En vacker klänning:


Ett par byxor med minst sagt generös passform (E köpte ett likadant par, de kommer att sitta fint på hennes fina gravida mage):


Och så TT-tröjan, så klart :)






Jag har också suttit på altanen och roat mig med att titta på när K och hans bror spelade krocket.
I REGN. "De er skøre (galna) de danskere" (ja, eller som Obelix säger i originalet: Delirant isti Romani – "De är galna dessa romare").

:)

Nej, det får nog räcka för det här inlägget.

/L

Det är strålande väder här i Uppsala just nu, och igår firade vi vår tredje bröllopsdag med att ta det ganska lugnt.
Ett besök i Botaniska trädgårdens orangeri och tropiska växthus (inte så outhärdligt varmt som det låter, och med mycket spännande att titta på), en varsin glass på stan och som avslutning provade vi vårt nya lokala Subway genom att köpa med oss mackor hem till lunch.

Jag passade på att prova kameran på min nya mobil. Även om det blir långt ifrån perfekta bilder, så blir de i en bra storlek, det är lätt att se vad de föreställer (vilket är mycket mer än vad jag kan säga om min gamla telefon) och färgåtergivningen är helt ok. Det fanns så mycket fint och häftigt att titta på inne i Tropiska växthuset även fast vi inte hade sån tur att vi fick se de små små grodorna som bor inne i Regnskogsrummet.








Att äta gott hör ju liksom till när man firar - så till middag blev det hemmagjord Ceasarsallad med gräddtårta till efterrätt.

Innan vi åkte hem var vi en sväng inne uppe på Akademibokhandeln, där jag köpte fyra nya böcker på presentkortet jag fick från museet förra sommaren - det blev dels de två delar som följer på en av de böcker jag köpte på loppisen sist. Så nu har jag införskaffat alla delarna i The Black Magician-triologin av Trudi Canavan för sammanlagt 5 kronor! :) Eller, det kanske var 10 som den första kostade? Billigt, hur som helst.

Det blev också två böcker av Scarlett Thomas, som jag har velat läsa ända sedan jag hittade "PopCo" förra året.
Det är en sådan underbart lyxig känsla att kunna gå och välja ut böcker som jag vill läsa för nöjes skull, och inte begränsas av vad de kostar! När presentkorten är slut kommer jag att sakna den känslan...



En väldigt fin (men varm) dag, på många vis!

/L

Det hette festen jag var på i förrgår.  Där fanns ett rum med bläckplumpstest (Rorschach) på väggen och en fint bäddad säng som skulle påminna om en divan i ett klassiskt mottagningsrum hos en psykolog. På våra bålglas stod olika små mystiska meddelanden, och på bordet i köket fanns böcker om drömtydning, spådomshandböcker och liknande. Den ena värdinnan, Maria (som jag hantverkat med på Kalmar nation) var älvdrottningen Titania i lång vit klänning, sidenslöja och långa spetsiga öron och mina goda vänner I och C var älvfolk med rådjurshorn som såg ut att växa på hennes huvud och prästkragar i det blonda håret, respektive en mystisk figur i svart kåpa med pentagram runt halsen och en vacker vandringsstav. Vi hade också bland andra ännu en älva, Virginia Woolf och en Absinth-fe i en helt underbar balklänning från femtiotalet bland gästerna.

Jag bestämde mig några timmar innan jag skulle cykla ner på stan att klä mig som någon sorts stereotyp spågumma med Pirates of the Carribean-inspiration. Det var mest för att det var den enda jag kom på som var bekvämt och som jag kunde cykla i, men det blev väldigt bra! Fotsid, vid svart kjol till den fina vita linneblusen och det vändbara röda livstycket med drakar på fodret som vännen Jenny sydde efter mina mått när hon gick på Tillskärarakedemien i Göteborg. De svarta indiska tofflorna med pärlor och pajletter som svägerskan E köpte i Southhall och som jag senare fick av henne. En massa mörkt smink runt ögonen, två siden-schalar knutna runt huvudet, dinglande örhängen, stora ringar på nästan varje finger, rasslande armband och fotkedja med bjällror, och en hel bunt stora tunga halsband.   

Ungefär så här såg det ut:

Bild av Ida från Idas Hantverk.

Det var en jättetrevlig kväll, och helt plötsligt var klockan över midnatt och jag skulle byta om och gäspande cykla hem till mig. När jag skulle svänga ut på Norbyvägen åkte en buss nr 7 förbi, och tänka sig - det var min man som  körde den :) Så nu har jag sett honom bakom ratten för första gången, det gjorde mig stolt att se resultatet av allt hans plugg och slit.

/L

Nu är det ju så här då va, att jag fyller 30 år i år. Hjälp, vad fort tiden går!

För att fira det har jag (efter att ha velat i en månad eller så) bestämt mig för att göra något som jag lovade mig själv för 15 år sedan.

Någon som jag inte trodde att jag skulle kunna göra, eftersom vi från början hoppades att vi skulle kunna försöka bli med barn igen redan under våren. Mne nu är det ju inte så, och jag kan göra mer vad jag känner för under sommaren.

Jag ska på konserten! Den 16:e juli på Parken, Köpenhamn. Om allt går bra och det inte var något lurt med biljetten som jag köpte i andra hand på Tradera. Det är klart att det är bättre att köpa från Ticnet eller motsvarande, men det var ju så jävla dyrt och alla platser som inte var sålda var dåliga.

Så jag är lite nervös, men jag tänker också att i värsta fall (dvs att jag inte kommer in på konserten) får jag en resa till Köpenhamn och träffa min fina svägerska och hennes fine man (finns det ett kortare ord för någon som är min ingifta släktings make? Blir det också svåger?), och köpa den nya versionen av albumet + eventuell konsert-DVD när jag kommer hem. Och titta på andra lyckliga fans uppladdade konsertklipp tills jag har sett hela uppträdadet "nästan" live.

Det här är låtlistan:

Rule The World
Greatest Day
Hold Up A Light
Patience
Shine
Sgt. Pepper's VT
Let Me Entertain You
Rock DJ
Come Undone (Take A Walk On The Wild Side)
Feel
Angels
The Flood
SOS
Underground Machine
Kidz
Pretty Things
Million Love Songs/Babe/Everything Changes/Back For Good (piano medley)
Pray
Love Love
Never Forget
No Regrets
Relight My Fire
Eight Letters

En blandning av deras hits för 15-20 år sen, låtar från när de var en 4-mannaband, låtar från nya skivan (som är fantastisk) och några solo-hits ut Robs katalog. Jättestora videoskärmar, en massa effekter, hela scenen full med dansare, många kostymbyten och en 20 meter hög mekanisk robot på scenen. Låter som att de ger valuta för pengarna :)

/L

Prolog 2011 var för mig att :

Sova i sovsal, på ett tunnt liggunderlag, i en för varm sovsäck. Eftersom jag varken lajvar mer än en kväll särskildt ofta, eller har en bakgrund som scout, är jag inte van vid att sova obekvämt och hade därför svårt att  sova oavbrutet. Eller så är jag, som jag sa många gånger under helgen "för gammal för det här [att sova på golvet]" ? Fast, med öronproppar och sovmask gick det ändå ganska bra.

Bli serverad tre mål mat om dagen. Det känns som en lyx nu när jag är vuxen och lagar min egen mat (eller äter mat lagad av D). Även om jag oftast tycker att det är roligt så händer det att jag fastnar i vardagsträsket och inte orkar hitta på något nytt. Bara det att slippa tänka på vad jag skulle få för mat kändes som semester från vardagen.

Bara dricka påste (jag har bara löste hemma och tycker generellt att påste smakar papper), och äta för mycket godis. Eftersom jag inte klarar av att dricka kaffe (tycker till och med att det luktar äckligt) så får jag ta till stora mängder te och socker när jag ska hålla mig vaken längre än min vanliga sovtid vid 10-11. Och eftersom det var aktiviteter till midnatt både fredag och lördag försökte jag håla mig vaken så länge som möjligt.

Återupptäcka glädjen i ett fört mig nygammat hantverk - brickbandsvävning. På vännen I och min trevliga nya bekantskap M:s workshop lärde jag mig en ny vävteknik med brickor  som heter kantvävning. I korthet innebär det att ett band sys fast på ett eller flera lager tygstycken eller ett färdigt plagg medan det vävs. Väldigt häftigt, och användbart!

Upptäcka det fantastiska Kopparlundens bageri och dessa fyra kvinnors fenomenala kanelbullar och frökusar (tror jag att de hette. En massa olika sorters frön med nån sorts lagom söt smet som höll ihop hela godsaken). Pytteliten butik, så vid vissa tider kan det nog bli kö långt ut på gatan, men förutom det är det största problemet att välja vad man ska köpa (jag velade mellan kanelbulle, vaniljbulle och kardemummabulle) och att de inte har någon servering. Det där sista är iofs inte så farligt bara det är fint väder, bageriet ligger i området Kopparlunden, som är ett gammalt industriområde med fantastiskt vackra tegelbyggnader och värt en liten promenad medan du mumsar på din bulle.

Gå på lajvloppis och Svarta Kattens handelsbod. Jag köpte starkt rött och gult linnetyg som ska bli elefanter, och fyra paket nålar i olika grovlek, till riktigt bra priser.

Bli indragen i ett hemmagjort spel och sitta på sofforna i lobbyn och spela detta med två för mig helt okända människor, inom en halvtimma efter min ankomst. Det var läskigt men roligt!

Se på inspirerande filmer om lajv.

Umgås med trevliga och inspirerande människor.

Äntligen ha provat på att kula, något som jag har velat lära mig i mer än tio år. Jag tror att jag kanske förstod grundteknikerna, men oavsett vilket så återfann jag lusten att sjunga, och bara det gjorde upplevelsen mer än värd osäkerheten som kom av att försöka kula höga toner och misslyckas. Jag har saknat sång i mitt liv, det känns bra att den är tillbaka!

Bli peppad på att börja jobba för att göra "Lajvien" mer jämställt och jämlikt. Jag var på ett panelsamtal/utvecklingsforum som hette Nördfeminism 2.0, där Johanna Koljonen, Teresa Axner och Anna-Karin Linder tillsammans med samtalsledaren Sonja Schwarzenberger pratade om jämlikhet på lajv och hur vi kan jobba på att komma längre i det arbetet än att fastna i frågorna: "kan tjejer spela soldater?" och "kan killar lajva i klänning?". Vi vill gärna tro att lajvhobbyn är mer jämställd och jämlik än det övriga samhället, men även om det till viss del stämmer så fastnar vi gärna i den åsikten och kan inte se när vi låter oss fångas av alla de små fällor som vi går i i vårt vardagliga liv i "verkligheten". Till exempel: om orcherna anfaller, är det då bara männen utan militär utbildning som springer i väg med högafflar för att försvara byn, medan kvinnorna tar hand om barnen (i den mån det finns barn på lajvet)? Spelas rollerna med mest makt i till exempel en vampyrkampanj bara av män, därför att många killar är mer vana att ta för sig? Kan en man spela barnmorska, eller en roll som letar efter den stora kärleken därför att han så gärna vill ha barn? Är det bara tjejer som spelar "glädjeflickor"? Där har vi för övrigt ett ord som jag får spatt av, men det är en annan fråga. Enkla grejer kan man kanske tycka, men om vi kommer in i spelet med förutfattade meningar som säger att tjejer är tystare än killar, bryr sig mer om sitt utseende, inte vill slåss med svärd och svära, inte vill spela roller med makt för att det är jobigt att bestämma över andra, osv, ja då är risken stor att de världar vi skapar på lajv bara på ytan är annorlunda än den värld vi trodde att vi lämnade utanför. Och så vill i alla fall inte jag ha det.

Därför gick jag också på workshopen "Att lajva utan kön", med arrangörarna för lajvkampanjen Understockholm. Med hjälp av kroppsövningar (att tänka på hur vi satt, stod och gick) och diskussioner försökte vi ta reda på om, och i sådana fall hur det går till att lajva könsneutralt. Och det var skitsvårt! Så mycket i mitt kroppsspråk och i min hållning som jag uppfattade som "bara jag" kommer nog i själva verkat från att jag är kvinna. Inte bara därifrån, men delvis i allafall. Jag sitter med korsade ben, jag håller ofta för munnen med handen när jag ler, jag håller armarna om midjan när jag sitter och använder nästan aldrig händerna till att gestikulera när jag pratar. När en av de andra deltagarna fick försöka tolka mitt sätt att sitta på blev jag faktiskt förskräckt över hur tydligt det syns att jag försöker att ta så lite plats som möjligt i en grupp. Jag ger nästan intrycket av att jag vill smälta in i bakgrunden, och hålla alla andra på avstånd av bara farten. Det tycket jag var väldigt intressant, och jag har börjat fundera på i hur hög grad mitt kroppsspråk har förändrats av sorgen. Hållningen när jag går, det här med att jag stänger ute andra med sättet jag håller armarna, att jag tycker att det är lite jobbigt att möta andras blickar därför att det känns som att all min sorg då kommer att välla ut ur mina ögon.

Vi pratade också om hur viktigt språket och kläder är som markörer för könstillhörighet, och diskuterade hur lajvdeltagarna skulle kunna använda andra ord ("en gör" istället för "man gör", att ta bort "mamma, pappa, kvinna, man" ur familjebildningen och istället spela på klaner där ålder är den enda statusmarkören) och andra plagg än kjol och byxor för att "tvinga" kroppen att röra sig på andra sätt. Jag berättade om hur många yngre klädde sig i Marrakesh - blandningen av den traditionella långa tunikan med huva (djellaba) och mer västerländska plagg som jeans, gympaskor, baseballkepsar och högklackade skor. Och det visade sig vara ungefär så som arrangörerna hade tänk, att mixa västerländskt gatumode med traditionellt österländskt (långa kåpor och turbaner, framförallt). Om alla har turban går det inte att se på håret vem som i världen utanför lajvet är kvinna eller man, och långa plagg med mycket tyg påverkar hur vi går, sitter och står (det vet alla som har lajvat i medeltidskkläder).

Slutligen var Prolog också att sitta i mörkret bland en massa andra människor och lyssnat på Arrangörs-Martins röst som läser en saga, med rummet fullt av en massa små blå, röda och gröna ljusprickar som snurrar och kilar över varje tillgänglig yta, som lysmaskar.

Det var bitvis väldigt jobbig (påminnelser om att barnen är borta, sömnbrist, ovanan i att prata med helt okända människor och prova nya saker tillsammans med dessa), men jag är SÅ glad att jag åkte!

/L

I torsdags kom min mamma hit med tåg och buss för att vara med på Spädbarnsfondens Öppna träff för anhöriga. Vi blev sena dit eftersom hennes tåg blev inställt, men hann vara med på större delen av kvällen ändå. De ansvariga kunde nämligen inte komma in i lokalen där vi brukar vara, och det slutade med att de blev erbjudna av biskopen att använda ett par rum i hans bostad! Det kändes ganska mysko att vara i ett privathem, men förutom det var det som en vanlig träff. Det sades många kloka saker, som jag tänkte skriva om i ett annat inlägg.

Det var tre andra föräldrar där, och vi delade upp det så att vi som själva förlorat barn satt i ett rum, medan mor- och farföräldrar satt i ett annat. Det är lika skönt att få prata med andra varje gång, och lika sorglig varje gång jag träffar föräldrar som jag inte mött förut. Vi är alldeles för många, med alldeles för många tragiska berättelser om älskade barn som dött långt i förtid.

Men det kändes bra att mamma var med, och jag tror att det var positivt för henne att få träffa andra som liksom hon försöker stötta sina barn efter att det ofattbara inträffat.

Trist att hennes resa blev så onödigt lång och att hon åkte hem igen på fredag morgon bara, det var alldeles för kort tid att träffas på! Vi får ta igen det nästa gång jag åker dit.


Idag har vi haft vänner hemma på spelkväll igen, och det tror jag var precis vad jag behövde just nu. Att bara ha roligt och slappna av, och inte ha tid att tänka på att dagarna kryper allt närmare årsdagen av Eskils död den 8:e och Maxs den 10:e. Att inte stressa över om hurvida jag gör ett bra jobb på praktiken eller inte, eller över att kallelsen från Ackis inte kommit och vi inte vet hur framtiden ser ut (om vi kan försöka få fler biologiska barn eller om vi tvingas ge upp den drömmen och försöka på annat sätt), för att allt inte är i ordning i lägenheten igen efter tapetseringen, eller att vi inte kommer nån vart på skisserna över gravvården, eller en massa andra saker.

Bara spela Dominion, skratta, prata, dricka te och äta de goda kakorna som V hade med sig och de varma chokladmuffins som D bakade efter midagen. Få känna mig normal en stund.

Det är sånt som gör mig glad, och det här:

En teburk från Indiska, av återbrukad plåt. Jag älskar ju återbruk, och speciellt sådan av gamla förpackningar, av någon anledning.


En  kokbok med bara recept på soppor. Vi äter ofta soppa hemma, och ska prova ett av recepten redan nu i veckan.


En bok om Särnmål (min mammas dialekt). Jag förstår det ganska bra men vågar inte riktigt prata det när jag är där, kanske kan den här ordlistan hjälpa mig. Jättekul att folk jobbar på att bevara och lyfta fram dialekten, hur som helst! Etnologen i mig gillar dialekter och skäms lite över att jag med flit tappade min då jag flyttade hit till Uppsala första gången för fjorton (hjälp, vad tiden går!) år sedan...


Ett flytljus.


En söt liten tvål.


Ett till "mammahändigt" stöpt ljus (vi har redan två, som sitter i våra fina handsmidda drakljusstakar från vännen J).


Och de superfina, varma, handstickade yllesockorna som jag beställde tidigare i vinter! Jag kan ha dem uppdragna så här, eller nedhasade, så här:

Jag är skitnöjd med dem.

/L

På fredag (dagen efter min sista tenta i Digital dokumenthantering) ska jag på Humanisternas Kulturgasque med min klasskamrat E.

Jag är ganska säker på att jag ska ha min blåa 70-talsklänning, eftersom det är klädkod kavaj och kjolar då ska vara minst till knäet men inte hellånga. Och för att jag så gärna vill passa på att ha den på mig, såklart.


Temat är  "venetiansk mask", och även om det kan se helt ok ut med den klarröda masken jag gjorde inför ett lajv i Kalmar till Halloween förra året, så tycker jag att det är så roligt att pyssla att jag tänkte passa på att göra mig en som matchar klänningen.

I dag efter redovisningen av vår grupps databas promenerade E och jag ner på stan och in på Uppsala färg. De är återförsäljare för Panduro och har en massa fina saker, så jag fick verkligen skärpa mig för att inte köpa mer än det jag var där för. Det blir nog en tur dit igen snart ändå, för det började klia i fingrarna att börja göra smycken igen när jag såg deras pärlsortiment. Och alla fina vägg- och kakeldekorationer...


Hur som helst, det här är vad jag faktiskt köpte:

En vit mask. En liten burk guldfärgad lackfärg. Åtta stycken färgglada pappersfjärilar.

Hemma hade jag redan två påfågelfjädrar, paljetter i silver, ljust grönt och två blå nyanser, dekorstenar, två nedmonterade örhängen (felköp från Tradera), korta svarta fjädrar, samt två olika sortsers korta bruna fjädrar.




Så, nu ska jag måla masken med minst ett lager guldfärg, och så ska jag lista ut hur jag ska dekorera den imorgon.

/L

Igår hade vi inte tänkt göra något speciellt, men så ringde vännerna I och O och frågade om de fick komma och hälsa på. Det var första gången I var hemma hos oss efter flytten, och vi har allihop haft så mycket att göra före jul att det inte blivit av att vi träffats alla fyra. Därför var det extra kul att helt plötsligt få besök, och de var här hela kvällen.

Vi lagade en supergod saffransrisotto med vitlöks- och persiljefrästa skogschampinjoner, röd paprika och kyckling smaksatt med soja, chilipulver och socker. Till det drack vi det vita vinet från Moldavien som D och jag fick i bröllopspresent (han dricker inte alkohol alls och jag gör det väldigt sällan, så det blir liksom inte av om vi inte har gäster som gillar vin). Vitt vin är vanligtvis inte något för mig, men det här var riktigt gott! Till efterrätt blev det triplettoglass: vanilj, mjölkchoklad och mörk chokladglass med sås och spån av mörk choklad.

Det är roligt att laga mat med andra, man får inspiration att prova på nya saker och komma ur vardagsträsket. Italiensk mat är jag överlag dålig på att laga fast jag älskar det, och när man har gäster som känner till det köket är det bara att tacka för idén, låta dem dirigera arbetet, och äta med god aptit! ;)

Efter maten satt vi i vardagsrummet och pratade, hantverkade (mest jag och I) och spelade NES (mest O och D).

När de kom fick jag en jättefin present (eller egentligen två, eftersom den var inslagen i en handvävd linnehandduk):


Fin, eller hur? Jag är så himla imponerad av alla som kan och orkar väva textilier, själv har jag aldrig riktigt lyckats få det så fint. Det är en hel del matte i vävning och jag tycker det är väldigt svårt. Jag räknar fel på varpens längd och missar att byta skäl både när jag väver i vävstol och band med brickor. Nån gång ska jag ta mig i kragen och verkligen öva tills jag lär mig att väva mönstrade band, för det är så himla fint.  

Och själva presenten då? Jo, det var det här helt fantastiska fatet. Precis min stil, som ni ser :)





Nu ska jag bara hitta någonstans att ställa det så att de syns ordentligt... Hyllorna i alla andra rum börjar bli fulla på de plan som Tösen inte når, jag tror vi får ta och sätta upp en hylla på väggen i köket för "allmänt fina saker".
Vilket i-landsproblem! "Jag kan inte visa upp alla mina fina saker samtidigt".

Jag gillar såna små problem, har jag kommit på. Det visar ju att jag kan leva med de väldigt stora problemen i mitt liv, om jag i alla fall då och då kan fokusera på de små och i princip obetydliga. Och det visar att jag lever i ett i-land, och det är jag efter barnens död och mötet med fattigdomen i Marrakech mer tacksam för än någonsin förut. Här betyder inte en traumatisk förlossning att jag automatiskt också dör, och här finns det gratis sjukvård som kan öka chanserna för mig att få ett levande barn. Jag har råd att utbilda mig, och jag har egen bostad och mer mat än jag behöver.

Tja, från det ena till det andra... Det borde ni väl vara ganska vana vid nu? Stort och smått, vardag och dess totala motsats. Det är mitt liv och min blogg.

/L

Det har varit en ovanligt händelserik helg för mig och D. Fredag kväll hade vi "bror" M och min klasskamrat V på besök. Det blev ett par partier Dominion, middag och fika (måste bara påpeka att jag vann ett parti för första gången! Jag blev jätteglad, för jag vinner sällan i spel om det inte är fråge-spel.). På begäran bjöd jag båda på mint-te men det gick inte riktigt hem hos någon av dem. Det förstår jag, innan Marrakesh tyckte jag att det enda sammahang då mint var riktigt gott var i sällskap med mörk choklad, och det gröna mint-te på påse jag duckit i total brist på annat under en och annan tågresa hade inte direkt gjort mig mer välvilligt inställd.

Så det är helt ok att det blev te över, det går nämligen att värma upp igen och min färska mynta är slut. Alltså blir det mer te till mig! :)

Eftersom D och jag hade varit på Claes Ohlson (eller Claes i sjön som vi säger hos mamma och pappa eftersom C O för oss är originalbutiken i Insjön) och köpt den här slikonformen så kunde vi ju inte motstå att prova den.

Det blev chokladmuffins med bitar av mjölkchoklad. De blev inte så vackra, men goda! Jag undrar hur de gör på bagerier för att få till den där svampiga formen....

M hade också tänkt på det där med fikabröd, och hade med sig enorma choklad-croissanter:

Det blev en hel del över trots tappra försök att äta upp.

Igår var vi hemma hos M och lånade en bil. Vi har ingen egen; dels av ekonomiska skäl, dels av omsorg om miljön, fast kanske mest för att vi är en liten familj på två vuxna och en katt som bor i stan. Då är det sällan som hemkörning av varor, buss, cyklar och de egna benen inte räcker till. Fast, visst är det skönt att ha tillgång till bil ibland, det erkänner jag.

Med bil blev det en tur till loppisen Helping hands på Fyrislundsgatan (där vi inte köpte något), till ÖoB där vi köpte lite småsaker (bla två till plastväskor med blixtlås som jag kan förvara lite mer av alla mina tyger i), och så Uppsala Blomcenter. Det var ett jättetrevligt ställe med bra utbud och vettiga priser, trevlig personal och en egen "butikskatt" vid namn Bisse. Han låg i en bädd på en väggfast hylla och gonade sig i värmen. Jag tror att han var en katthemskisse precis som vår Tösen, för butiken sålde Föreningen Samvetets (som driver ett lokalt katthem) kalendrar, sålde godis till förmån för katthemmet, hade en insamlingsbössa och lappar med information om föreningens arbete och katter som sökte nya hem. När jag såg de fina fotona på katter och läste deras hemska historier (en katt hade blivit skjuten med hagelgevär och sedan gått med skadan en lång tid innan han fick hjälp genom katthemmet!) kände jag att jag vill ta hem en katt därifrån nu på stört! Och det är ju det bästa sättet att skaffa katt på; att ta hand om en som andra människor övergivit. Fast vi fick ju höra på Katthemmet Kompis att Tösen hade attackerat andra katter i ett tidigare hem, så vi vågar inte riktigt ta hem en till kisse. När hon har varit på pensionat har det antagligen gått bra - i alla fall har vi inte hört något annat. Så kanske skulle det gå bra.  Men tänk: om vi hittar en katt på hemmet som vi fäster oss vid, kommer hem och så blir det bara kaos. Då måste vi ju tänka på Tösen i första hand, och lämna tillbaka den andra katten till hemmet. Och då blir den ju liksom övergiven ännu en gång.

Vi får se, kanske ändrar vi oss och tycker att det är värt det.

Fast nu var ju inte deras engagemang i hemlösa katter anledningen till att vi åkte till blomcentret (bara en bonus), utan alla de blomstercheckar som vi samlat på oss under förra året. Min kära, söta mor skickar nämligen sådana som present vid viktiga tillfällen som när vi tagit examen, flyttat eller fått jobb. Och nu hade vi checkar värda 400 kr. Det är sällan vi köper växter och krukor annars, så det kändes väldigt lyxigt att gå där och välja bland alla fina växter. Det var svårt att hitta sådant som vi båda gillade (som vanligt), så det blev en ganska lång diskussion (också som vanligt), som slutade med att vi valde saker som var och en tyckte om (ja... som vanligt).

Jag valde en myrten, och en turkos kruka.




D valde en ormbunke, och så köpte vi en ny kruka till en av våra gamla krukväxter. Dessutom blev det två 18-literssäckar med blomjord (det kändes väldigt lyxigt att slippa släpa hem dem på cykel).

Tösen skulle naturligtvis inspektera nyinköpen.

Efter att vi hade lämnat av inköpen hemma åkte vi tillbaka till M, där vi spelade Raving Rabbits igen och sen åkte vi till Svartbäcken och gick på Restaurang Java. Det var ett tack för att M tog hand om katten när vi var i Marocko. De har asiatisk mat av olika slag och vi provade deras tre bufféer: wok (mest kinesiskt och thailändskt), sushi (misosoppa och sex-sju olika sorters sushibitar), och så specialitén (som jag inte testade) mongolisk. Det sista kändes inte riktigt som något som passade mig, men båda killarna åt med god aptit. Man väljer bland nudlar, grönsaker och en massa sorters kött, fågel, fisk och skaldjur + såser. Sedan tar man tallriken till kocken, som steker alltihop tillsammans på sitt stekbord. Det låter ju som en bra idé att få bestämma själv vilka smaker man vill ha, men det var lite för mycket kött för min smak, och dessutom kände jag inte för stekt mat just då. Nästa gång, kanske. Vi ska ju ut och äta bara D och jag, för att fira hans nya utbildning/jobb, och en av alla de bra sakerna med Uppsala är att här finns så många olika restauranger med kök från hela världen. Visst finns det många av vissa: (kinesiskt, sushi, italienskt och thailändskt), men också afrikanskt, grekiskt, indiskt, vegetariskt, tapas, amerikansk BBQ, turkiskt och klassisk svensk restaurangmat....

Jag hoppas på att hitta ett ställe som har lika god thaimat som Thai Taste i Kalmar.

Så vi har både ätit ute, åkt bil och handlat (nytillverkade) saker vi egentligen inte behöver den här helgen. Det är väl det som kallas lyxkonsumtion? Det kan vi allt vara värda ibland.

Nu ska jag ta och återgå till vardagen med lite plugg.

/L

Igår var D och jag hos bästaste vännen M och spelade Rayman Raving Rabbids på hans Wii i fyra timmar (plus åt en massa chips och fikabröd och pratade nästan lika mycket, som vanligt  *L* ). Bland annat spelade vi ett dansspel som såg ut så här:

Streckgubbarna visar hur spelaren ska röra armarna, och det är superkul men fullständigt uttröttande. Speciellt den här låten, där man ska vifta med händerna över huvudet jättemycket. Och ändå försöker man, för det är ju nästan omöjligt att inte bli glad av det här spelet (och Jackson 5:s "ABC"). Ja, och så ville vi ju gärna försöka klå M, som både hade spelat alla spelen massa gånger och har en vinnarskalle som heter duga :).

Idag har jag träningsverk i hela armarna och axlarna, så längre inlägg får vänta tills åtminstone i morgon.


Och vad har grodorna med det här att göra, undrar ni kanske? Jo, vi såg dem på Skansen förra helgen när vi var där med svägerskan E, hennes kompis V och Vs suuupercharmige lille son H. De här grodorna var experter på att sitta stilla, och jag fattade inte först att de var levande djur (och tyckte att det var väldigt konstigt att de hade plastgrodor i ett av terrarierna...). Sen läste jag skylten och förstod att de heter "Vaxgrodor" just därför. Och så här stilla skulle jag egentligen vilja vara, så jag slipper röra armarna :)

/L

Jo, tack, den var bra!
Det blev den blågröna klänningen (min brudklänning), eftersom den stämde bäst med klädkoden "högtidsdräkt", men vännen I gav mig idén att gå på gasque i den andra, så nu håller jag på och kollar lite på när det blir sådana på "min" nation Kalmar. Kan ju kanske vara kul att hänga på någon fler aktivitet där än den supermysiga Syjuntan en söndag i månaden (dessutom missade jag tyvärr förra gången därför att jag satt hemma och skrev recensionen), när jag nu gjort mig besväret att välja en nation att bli medlem i.

Jaha, vad är en gasque då, undrar ni kanske? Enligt Gästrike-Hälsinge nations hemsida:

"Gasque är ett annat ord för fest. En gasque är något av det roligaste och mest speciella man kan besöka på en studentnation. Generellt sett är en gasque en middag bestående av minst tre rätter, under vilken det hålls roande tal och serveras andra lustigheter, till exempel spex och framträdanden av [nations]kören. Efter middagen bjuds det upp till dans.[....] Ibland har gasquerna tema - damsupé och herrmiddag har det alltid. Då är klädseln förstås temaenlig. Annars har man oftast kostym.

På Kalmar skriver de så här:

"Gasquer är ett fenomen som är väldigt utmärkande för det uppsalienska studentlivet. En gasque är helt enkelt en flerrätters middag med dresscode, tal och underhållning av olika slag. Gasquerna har ofta olika teman och de äger rum med jämna mellanrum under terminerna. Att gå på gasque är någonting utöver det vanliga och grymt roligt!"

Ja, men det låter ju också roligt! Nu behöver jag bara hitta någon att gå med, eftersom I är upptagen på annat håll och min man inte kunde vara mer ointresserad av varesig finmiddagar eller studentikosa tillställningar.

Några bilder från balen har jag inte, men hoppas på att det ska komma upp på GHs hemsida så småningom.
Det var lite som att vara i ett annat land, den där kvällen. Min enda erferenhet av studenttraditioner kommer från vännerna I och O:s brölllop, då vi sjöng några speciella sånger, annars var jag en fullständig nykomling. Det är inte bara sådant som att man bör hålla reda på vilka bestick och vilket glas som hör till vilken rätt, det ska också till exempel skålas på ett  speciellt sätt: först med bordsdam/herre till vänster, sedan med grannen till höger och så med den mitt emot. Först därefter får man dricka en klunk, innan alltihop börjar om igen i omvänd ordning, dvs mitt emot, höger, vänster. Och fort ska det gå! Och så ska det sjungas, och många av sångerna har speciella ritualer som att det ska dunkas i bordet på vissa ord, texten ska bytas ut eller få tillägg på en del ställen, servetten ska vikas till något som liknar en stor rosett eller möjligen ett par kaninöron och sättas på huvudet (nej, jag hittar inte på det här, titta själva på bilden från förra året. Nummer fyra i fjärde raden uppifrån.)

Etnologen i mig var fullständigt fascinerad, och eftersom jag hade en utmärkt guide in i de studentikosa mysterierenas värld i O, fick jag mycket hjälp och bra svar på mina många frågor. Maten var toppen och det alkoholfria vinet helt ok, sällskapet på alla sidor var trevliga och lätta att prata med.

Underhållningen i form av två olika körer var också jättebra, det var en damkör från Stockholms nation och så GH:s egen och de sjöng både enskilda låtar och medleyn. Vad sägs om Abba, Elvis och Michael Jackson flerstämmigt? Tyvärr började det hela både bra och dåligt, damkörens första nummer var "Från och med Du" av Oskar Linnros, den som jag alltid börjar gråta av. Det är en jättebra låt och den var häftigt arrangerad, men jag kände tårarna komma nästan direkt och blev tvungen att gå ut och sätta mig i trappan en stund. Fick sällskap av I, vi pratade en stund och sen gick vi in igen. Ingen av de andra runt bordet hade undrat (iaf inte högt) varför jag försvann, och om de hade gjort det hade O eller I varit berätta att förklara, så jag kände mig helt trygg i att vara där med vänner som vet och förstår. Resten av kvällen flöt på, med mer sång, tal och mycket skratt. Jag orkade hela middagen, men vid 12 var jag så trött att jag fick lov att gå hem till I och O föra att byta om och gå till bussen. Så, jag missade dansen, men det kändes ok. Det var styrdans, och den enda dansformen jag behärskar är vad man i bästa fall kan kalla "individuell fuldans", så det kanske var lika bra. :) När jag blir trött (eller sjuk, eller har ont) blir jag dessutom lite extra ledsen, det är lite som den gode Oskar sjunger: "En tredjedel av den jag var går hem, en är krossad, en är din". Den delen av hjärnan som alltid berarbetar (eller i alla fall försöker berabeta) barnens frånvaro i mitt liv, den känns ungefär en tredjedel stor, och den tar över när jag är för trött för att medvetet hålla alla de tankarna som finns där borta.

Men, jag hade på det hela taget en jättebra kväll och är så glad att jag fick gå på min första studentbal!

Och recensionen fick jag in i också in. I tid, även om den knappast var det bästa jag skrivit. Igår blev den godkänd med motivieringen: "Du har skrivit en godkänd recension som visar på metodisk medvetenhet hos dig. Relevanta kritiska synpunkter om språket."

Sämre vecka har jag haft! :)

/L

Kommer ni ihåg den här klänningen? Den kanske ska få ta sig en svängom i helgen. Lördag, närmare bestämt, på Gästrike-Hälsinge Nations höstbal. Fina vännerna I och O bjöd med mig på balen som en födelsedagspresent, och jag behöver bara fixa mig själv och ta mig ner på stan.

(Och skriva klart en recensionsuppgift till midnatt söndag och en rapport om ordnings-och förteckningsövningen som vi gör på Stadsarkivet just nu, till på måndag. Men, det är en världslig sak, som Karlsson på taket skulle ha sagt).

Så, jag har skor, väska och ett glittrigt diadem, en idé om vad jag ska göra med håret (stryka det bakåt) och smink (så lite som möjligt, jag är inte så bra på smink men har som tur är oftast fin hy som inte behöver så mycket färg).

Vad jag behöver är ett plagg att bära över klänningen (jacka, kavaj, bolero eller liknande), och hjälp att välja.

Den här?



Eller den här?

/L

Tack vare världens bästa "bror" M, som har erbjudit sig att ta hand om katten Tösen, blir det äntligen av. Vi passar på att fara på vår mycket försenade bröllopsresa över jul, och slår två flugor i en smäll. Förra julen var bitvis väldigt jobbig, och jag orkar helt enkelt inte fira jul i år. Hur mysigt det än skulle vara att åka hem till mina föräldrar och fira med dem, lillasyster och hennes sambo, så vill jag bara slippa allt vad julen heter.

Barnen fattas oss varje dag, men på familjehögtiden blir det liksom ännu lite värre.

Så, det blir ett total miljöbyte, i ett land där julen inte är någon stor sak: Marocko. Vi har länge pratat om Indien, men kom fram till att vi hellre gör en resa lite närmare Europa, i samma tidszon och med kortare flygresa.

Biljetterna är bokade, vi var och beställde nya pass idag, och i morgon ska vi ta de första vaccinationssprutorna (huh!).

Dricka grönt te med mynta, köpa hantverk, titta på islamisk arkitektur, prova det marockanska köket....

/L

Hemtentan blev inlämnad flera timmar innan sluttid, om den var bra nog får framtiden utvisa. Lite extra nervöst varje gång jag ska tenta första gången i ett nytt ämne, det är så svårt att veta vad som förväntas av en, och här är det dessutom ett datasystem som jämför min text med andra för att se att jag inte plagierat skolböcker, klasskamrater eller andra texter. Det har jag inte varit med om förut, och då är jag så klart nervös för att jag av misstag ska skrivit för likt någon annan. Vi har ju all samma bastexter och samma tentafrågor, är upplärda inom samma skolsystem och har ganska liknande ordförråd och sätt att uttrycka oss, det blir ju en effekt av studier på universitet och högskola. Därför tänker jag att det kanske inte vore så konstigt om vissa texter skrivna av studenter liknar varandra även fast de inte skrivit dem tillsammans eller skrivit av varandra. Men, det finns inget annat jag kan göra än vänta på resultatet...

Nog om det!
I går hade vi tre vänner på besök för spelkväll och Davids magnifika Devil's Cake och min morotskaka med glasyr, (som inte är så tokig den heller, om jag får säga det själv) och det blev en väldigt lyckad kväll!


Min fina röda klänning köptes av och till min mor i London 1981, och det är fortfarande lika fin.


Jag fick två nya spel i present, ett av dem är ett kortspel som heter Dominion. Vi spelade det, och "Ninja Burger", som "bror" M hade med sig. Det blev också lite 8-bitars Bubble Bobble, paret P spelade och vi andra hejade på.

Ett annat klassiskt tv-spel att inspireras av, det vimlar av snygga figurer i det!

I dag var mina föräldrar här. De hade med sig ännu fler banankartonger med diverse prylar, åt stekt kycklig och ris med hemgjord thailändsk jordnötsås (supergott, men det är väldigt jobigt att skala alla jordnötter som behövs, och därför lagar vi det inte så ofta), och hjälpte oss att bli av med lite mer tårta och morotskaka.

Och så fick jag fler jättefina presenter:


En Uppsala-Ekeby skål, av Mari Simmulsson.


Presentkort på en jättebra te-butik hemma i Falun (ger mig en extra orsak att åka upp och hälsa på)

Och av min syster och hennes sambo D fick jag något jag önskat mig i flera år:

Ett bidrag till välgörenhet, i det här fallet så att det räckte för att Actionaid skulle kunna hjälpa fattiga familjer i Moçambique. Titta gärna in här, och köp en get, du med!


/L

Igår firade vi 2 år som gifta, D och jag, men i år var första gången som vi riktigt firade det. Förra året hade ju Alice precis dött och vi klarade knappt av att gå till den lokala mataffären, så restaurangbesök var inte att tänka på.

Trots att den dagen också förmodligen alltid kommer att påminna om den hemska tiden efter hennes födelse så hade vi en fin årsdag, med jättegod mat på den mysiga italienska restaurangen Ernesto's här i stan. De enda problemen var att portionerna är så stora att man inte orkar äta upp (vilket blir "jobbigt" eftersom det är så gott att man försöker ändå....), och att de spelar italiensk satellitradio på lite för hög volym. Men å andra sidan fick vi bland annat höra roliga grejer som 60-tals låten "Hey Paula" på italienska! Det var visst inte bara här i Sverige som låtar på engelska spelades in på nytt för hemmapubliken (en hel del av dem sjöngs in av Lill-Babs och Siv Malmqvist: Sån't är livet, Tunna skivor, Leva livet... mfl). Och hur kommer det nu sig att jag, som är född på 80-talet, vet sånt här? Jo, jag lyssnade på mina föräldrars skivor, framförallt mammas EPs, när jag var liten, och kan många av de där klassiska svenska pop/schlagerdängorna utantill än i dag!

Men det var ju inte det jag skulle skriva om, nej... Som någon kanske har märkt har jag lätt för att vika av och byta tankebanor både när jag skriver och pratar... :)

När jag i morse loggade in på Facebook hade jag fått 19 "like" och kommentarer på min statusrad om att vi firade
två-årig bröllopsdag! Det värmde verkligen att se att så många uppmärksammar även när något positivt händer i mitt liv. Kanske är det lättare då? Jag vet inte, men det gjorde mig glad hur som helst.

Dessutom är det fantastiskt väder, jag hittade en låda med omärkta saker som kanske kan hjälpa mig att sortera upp en av de stora gåvorna av omärkta flyguniformer på jobbet, och i morgon kommer mina älskade föräldrar hit!

Just nu mår jag riktigt bra!




Jag var SÅ glad att jag inte hade någon brudbukett, för jag behövde båda händerna till att hålla Ds med, så nervöst var det!


Jag älskar den där klänningen! Och håret :)
/L

...kan man ta sådana här bilder:


En mer än fallfärdig lada som jag får storslagna drömmar av, i stil med projekten i "Build a new life in the Country".

Idylliskt.


Samma idyll, längre avstånd.


Vet inte vad det är, men fina är de!


Eklöv. Ett av de vackraste träd jag vet. Och så har ju värdens finaste hetat Ekblad....


Midsommarblomster kallade vi de här när jag växte upp, har ingen aning om ifall det är korrekt.


Småländsk idyll nere vid havet.


Den har legat där i flera veckor nu, undrar om någon bor på den?


Livslång kärlek.











Det hade visst blåst lite...





Och sen tog batterierna slut igen!

/L

Telefonsamtal på telefonsamtal. Från mig till museet, från museet till mig, och inte minst från mig till AMS.

Dessutom ett antal mail, mest från mig till museet och AMS.

Pusslande med vad jag skulle syssla med på KLM och vem som skulle handleda mig, och när, eftersom det är semestertiden under den tid jag ville ha praktik.

Godkännade av olika personer på AMS.

Blankett som skulle skrivas på av min kontaktperson på museet, deras personalansvariga och fackets representant, mig och min handledare på AMS.


Allt detta ledde fram till att jag i förmiddags äntligen fick min prakti godkänd! Och det fastän jag var fullständigt övertygad om att det skulle gå i stöpet i går morse när jag fortfarande inte hört något annat från AMS än: "vi ringer när vi har besked".

Jag ska vara i kartarkivet och textilsamlingarna, och börjar på måndag klockan 9.

De senaste veckorna har jag försökt att ordna arbetsplatspraktik via Arbetsförmedlingen, dels för att ha något att göra under sommaren, dels för att jag behöver träna på att träffa folk och inte bara sitta hemma och sörja mina små, men också för att fylla upp min meritförteckning och förhoppningsvis få in en fot i arkivyrket redan innan utbildningen. I tisdags var jag och träffade personalen på KLM, Kalmar Läns Museum och pratade med en av cheferna om att få hjälpa till i deras arkiv eller andra samlingar. Det var supertrevligt, inte bara därför att jag älskar museer, utan också för att jag fick ett varmt mottagande och en rundtur bakom kulisserna av de trevliga människorna som jobbar där. Det såg inte helt självklart ut att jag skulle få platsen: visst behövde de hjälp och ville gärna ta emot mig, men det var lite krångligt att få tag i handledare till mig över sommaren, eftersom stora delar av personalen är arkeologer och därför är ute och gräver/dyker under den tiden på året. Hur det än blev skulle jag få besked i slutet på veckan.

Idag kom mailet. De verkar ha löst sig, för jag var välkommen att börja så snart som möjligt! Måste bara stämma av med AMS och få allt godkänt så att jag får ut den (magra) ersättning jag är berättigad till, och sen är det fritt fram att dyka med huvudet före ner i samlingarna!



Här ska jag vara! Jag är SÅ glad! :) :) :)

/L

De senaste veckorna har det ringt på dörren när brevbäraren kommer ganska ofta, och det betyder att hon har ett paket till mig som inte får plats i det ynkliga (men, antar jag, inbrottssäkra) brevinkastet i vår ytterdörr. Jag har en "handla-på-Tradera-period" nu igen, har varit på loppis med vännen E, och dessutom har jag gått med i en bokbytarklubb som heter Parslibris. Jag lade upp böcker som jag tröttnat på, och har hittills fått två böcker i utbyte:


På Tradera hittade jag de här:





Väntar på ett paket till innan jag ska börja hålla hårt i plånboken igen, en klänning som ser ut så här:


Den här vasen hittade jag på Röda Korsets loppis:



Och så fick jag ett annat efterlängtat paket i veckan. Min snälla svägerska E skickade den senaste Sookie Stackhouse boken (de som är grunden till tv-serien True Blood, som jag älskar) när hon hade läst klart den. Jag läser snabbt, men hon är ännu bättre :)



Visst är omslagen vackra?


/L