Om att få hjälp av någon annan att formulera mina tankar

När jag skrev om Aliceveckan fick jag många fina kommentarer, men det var speciellt en som fastnade i mina tankar, och som jag har gått och funderat på av och till sedan dess.

Viktoria skrev att hon kan tänka sig att det för med sig blandade känslor att både ha passerat de dagar då pojkarna dog och den då Alice dog, och det är precis så det känns!

Varje dag som Mini är kvar i magen gör mig glad, och ökar den lilla försiktiga känslan av hopp om att hon ska få överleva sin födsel (även om både D och jag varje gång vi pratar om den möjligheten känner nån sorts tvång att också säga "om det går bra", "om vi har sån tur", och liknande, därför att vi helt enkelt inte vågar tro på att vi ska få behålla ett barn hos oss), och det gör också varje spark och annan akrobatik som hon ägnar sig åt i magen.  

Men, för varje dag som går får vi också mer att förlora eftersom vi älskar Mini mer för varje dag som går, och för att vi vet att det är lika svårt att acceptera att ett barn som hade halvgoda odds att överleva (som Alice) dör, som att barn som inte hade någon chans alls utanför magen (som Eskil och Max). Och vi vet ju precis hur det känns att sitta där när hoppet runnit ut - den bottenlösa ilskan och förtvivlan som kommer med känslan av att inte ha gjort tillräckligt, trots all kärlek till det barn som nu aldrig får känna av den kärleken.

Det blir, som Viktoria också skrev - mer påtagligt att Mini är här men inte hennes syskon, och hur tacksamma vi än är för att hon fortfarande lever så minskar ju inte det saknaden efter och kärleken till Alice, Eskil och Max.

Tankarna på att vi kanske hade fått behålla i allafall någon av dem om jag bara fått cerklage tidigare finns ju så klart också där - varför skulle de behöva sätta livet till för att vi skulle få chansen att behålla deras lillasyster?

Det blir någon slags blandning av hopp och en växande lättnad för varje dag som går att ett av våra barn fortfarande har en chans, med sorgen och saknaden och ilskan över att tre av dem är döda, och kärleken till alla fyra, och det är inte alltid så lätt att hantera.

Lite rädd är jag också att jag ska komma att älska Mini mer om hon överlever, just därför att hon i så fall lever och våra andra små inte gör det. Blir jag en sämre mamma då, om jag tänker mer på det barn som kan älska mig tillbaka? Blir jag mindre mamma till de barn jag förlorat?

Oavsett vilket: tack, Viktoria för att du (än en gång) skrev så klokt och träffande och hjälpte mig att sätta de här tankarna i rörelse, jag tror att jag behövde det.

/L






Kommentarer
Postat av: Mun

Hej lina, kikade in här en sväng...

Var inte rädd för att du ska älska dina olika barn mer eller mindre än de andra. Man älskar alla sina barn lika mycket men på olika sätt. Alla ens barn har lika stor plats i ens hjärta. Det är ett fysiskt band som finns där från första positiva grav-testen och som aldrig försvinner eller blir mindre. Var inte orolig för det. Och lycka till med mini.

2012-01-07 @ 13:42:29
Postat av: mamma

Håller med föregående talare.

2012-01-08 @ 11:33:22
Postat av: karolin, min blogg och jag

Lina, du har aldrig valt. Du har aldrig valt ett barn före de andra. Du har skapat liv, inget annat. Och du har säkerligen en hejarklack på tre som håller alla tummar för att lillasyster ska komma till er.



Du kommer alltid älska dina barn, döda och levande. Däremot så kommer de levande ta plats i ditt liv och i din vardag. Smärtan av att ha förlorat kommer att blekna, även om det då och då kommer göra förbannat ont när du inser att du fått en annan del av sorgen, när du kommer fundera över hur dina andra barn sett ut och varit i samma ålder som Mini kommer vara. Kärleken kommer alltid bestå.



Kram

2012-01-08 @ 17:55:00
URL: http://www.omunkavlad,wordpress.com
Postat av: Viktoria Thurfjell

KRAM.

2012-01-08 @ 19:53:21
Postat av: Lina Svarar

Tack snälla ni för alla fina, kloka råd och tankar!

2012-01-11 @ 10:57:06
URL: http://livetefteralice.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0