Min stackars lilla katt!


Det här är en bild på sötkatten från i förrgår, efter att hon var klar på röntgen och innan hon riktigt hade vaknat upp från sprutan med lugnande medel som hon fick för att det skulle kunna gå att hålla henne så still att det överhuvudtaget gick att ta några bilder på hennes stackars ben.

Jag fick inte vara med på röntgen eftersom jag är gravid, men D var med henne och fick lov att hjälpa till att hålla fast henne, för hon hade så ont att hon skrek och försökte klösa teknikern trots att hon var helt lealös i kroppen. Jag är glad att jag inte såg henne då, för det gjorde tillräckligt ont i hjärtat av att höra D berätta om det efteråt, och jag föreställde mig alla möjliga hemska saker medan jag satt i väntrummet och väntade på att de skulle komma ut. Att hon inte skulle vakna ur narkosen, eller att det inte fanns något att göra åt benet och att vi skulle vara tvugna att avliva henne för att hon inte skulle ha ont resten av sitt liv var de två värsta...

När vi kom upp på morgonen i förrgår kom det nämligen inte in någon katt och sa godmorgon som hon brukar - hon låg under soffan bakom en filt som vi draperat över kanten, och tjöt. Först trodde vi att hon bara var på dåligt humör, men hon slutade inte tjuta, och sedan såg D att hon haltade.

Så, så fort vi fått något i oss ringe vi till Smådjurskliniken på SLU och till en taxi som kunde ta oss och en rädd, arg och almänt eländig katt i sin hatade transportbur till Ultuna. Hon fick värre panik än vanligt när hon såg buren, rev D ordentligt i handen och tjöt sen under hela bilturen.

Vi var på djursjukhuset mellan 10 och 16 den dagen, och hon blev undersökt, fick sprutor, röntgades och fick till slut antiinflammatorisk medicin och ett recept på en veckas kur och en tid för återbesök. Inget verkar vara brutet i benet (knäleden på höger bakben) och medicinen vi har tvingat i henne (ännu en pärs för oss alla tre) verkar fungera. Hon använder benet för att gå och stå på, men vill helst inte böja det så mycket.

Det var så hemskt att höra hur hon tjöt när veterinären kände på hennes ben, och se henne där hon låg med öppna ögon men helt stilla i buren medan narkosen gick ut kroppen på henne. Det var bara för att hon andades som vi kunde vara säkra på att hon levde - öronen, nosen och tassarna var kalla och hon varken blinkade eller rörde på sig.

Jag vet inte vad jag skulle göra om vi förlorade Tösen i förtid, hon är en så jättestor och viktig del av vår familj och vår vardag, så liten hon är. Om vi inte redan hade haft henne när vi förlorade Alice, Eskil och Max så hade vi mått så mycket värre, och vi älskar henne så mycket och är så stolta över de framsteg vi tre har gjort tillsammans. När Tösen kom hem till oss var hon en knäpptyst och jätteskygg liten kisse som inte ville bli upplyft och knappt klappad - nu "pratar" hon med oss hela tiden, lägger sig på oss när vi sitter vid tv eller dator och kräver uppmärksamhet, och är så gosig och söt att hon charmar alla som träffar henne.

Min lilla skruttis-katt!







Så här mysigt har vi haft det här i soffan idag - Tösen, jag och Mini.
Jag är SÅ glad att hon verkar må bättre nu!

/L






Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0