livetefteralice

Om ni visste hur mycket det betyder för mig  - alla kommentarer, lyckohälsningar och hurrarop som jag fått och fortsättar få! När jag och D inte själva kan riktigt hoppas att det här ska gå vägen värmer andras tro på att det visst kan slutat lyckligt den här gången oerhört mycket.

Jag har sån tur som har sådan familj, sådan släkt, sådana vänner, bekanta och okända bloggläsare som ni!

Och jag har fått en underbar barnmorska, som när hon skulle fylla in min graviditetsjournal efter formuläret skrev in på tre eller fyra olika ställen att jag visst fött barn förut men att de barnen inte lever. Det gjorde hon för att jag ska slippa förklara för ny personal om och om igen, istället ska den informationen komma upp automatiskt när någon tittar på fälten för tidigare graviditeter och "amnes" (vilket betyder att jag fött ett barn som levde - dvs Alice). Och när jag skulle förklara hur pojkarna dog och då nämnde deras namn - då skrev hon in dem i journalen också!
Då sa jag lite försynt att "det vore fint om du kunde skriva in min dotters namn också", och hon svarade "Ja, jag tänkte precis på det. Det vore ju orättvist annars".

Förstår ni hur glad jag blir varje gång jag träffar någon som pratar om alla mina barn som just mina barn, och använder deras namn? Det är inte någon självklarhet, och kanske just därför gör det mig extra glad när det händer. Bland familjen, släkten och vännerna är det tack och lov ganska vanligt nu, och bland andra föräldrar som förlorat barn, men jag känner aldrig att jag kan ta det för givet med nya människor jag träffar.

Jag har också de andra föräldrarna från stödgruppen i Spädbarnsfonden, och de som jag träffat på Öppenträffarna. Med dem kan jag prata om saker som många gånger är självklara för sådana föräldrar som vi, men inte för alla andra "vanliga" föräldrar.

Där träffade jag nu senast en mamma som förlorat en dotter och sedan fått en levande dotter och en levande son med hjälp av cerklage, och jag fick hennes mailadress och kunde höra av mig med frågor. Jag har också fått en annan kontakt (via K på Min blogg och jag) med ytterligare en kvinna som haft cerklage och med hjälp av det fött ett levande barn. Det är stort och skrämmande, det jag och D nu ger oss in i och att kunna fråga någon som vet hur det är att vänta barn på det här sättet fungerar lite som en tröstande snuttefilt - jag kan använda den kontakten om jag behöver den. Just nu har jag huvudet fullt av så mycket annat att jag försöker att inte tänka på hur rädd jag är för operationen och vad som kan hända efter den - det blir för mycket oro på en gång.

På onsdag ska jag på mitt första möte med psykologen som är här på MVC i min stadsdel en gång i veckan.

Läkaren jag ska träffa på Specialist MVC är överläkare där, och en av de kollegor som min läkare rådfrågade när vi hade kontakt i våras. Specialist inom ämnet, med andra ord. Dessutom har min barnmorska haft andra patienter med cerklage, så hon känns kunnig och trygg.

Så gott om stöd runtomkring oss, det har vi!

/L