Nya rutiner
Att:
dricka ett stort glas vatten så fort jag stigit upp på morgonen, och så vänta en halvtimme innan jag äter frukost - svårt, eftersom jag är van att äta i princip så fort jag stigit ur sängen.
byta ut min frukostbanan i filmjölken med lite socker, russin, linfrö och fiberflingor mot en apelsin eller ett äpple att äta efter smörgåsen - funkar rätt så bra, men det är en flerårig vana, så ibland glömmer jag. Och (ekologisk) banan är ju så gott!
dricka mycket vatten - funkar ganska bra, eftersom jag ändå har som vana att dricka ett stort glas vatten eller juice till varje måltid.
dricka Vi-Siblin en gång om dan - äckligt! Fiberpulvret löser upp sig och bildar en tjock sörja som luktar mysko, är svår att svälja och ser hemskt oaptitlig ut.
äta katrinplommon uppblötta i vatten (och dricka upp vattnet) - ganska sött, men det vete skjutton hur bra det fungerar - jag åt katrinplommon varje dag i mina första två graviditeter och märkte ingen skillnad. Iofs var de inte blötlagda då...
ta Lactulos - en vidrig sötsliskig sörja som jag också tog varje dag de två första gångerna jag var gravid och inte märkte någon som helst skillnad av.
Allt det här har jag fått tips om att göra för att hjälpa min stackars mage, som redan nu kämpar för att inte sakta av helt. Och som ni som någonsin har läst en informationsbok eller hemsida om graviditet - "förstoppning är helt normalt för gravida". Det är något hormon som utsöndras i tarmarna, om jag inte minns fel.
Tack för den, televerket! Normalt är det kanske, men ett stort problem även för dem som inte har ett mekaniskt fel i kroppen som gör livmoderhalsen och bäckenbottenmusklerna extra känsliga. Men jag har ju ett sådant fel, och som de förklarade för mig på sjukhuset i Kalmar när vi låg och väntade på om naturen skulle bestämma sig för att pojkarna skulle få leva eller dö - på en gravid kvinna ligger tarmarna liksom klistrade runt livmodern allteftersom den växer, så att rörelser i tarmen påverkar livmodern och vice versa. Därför fick jag inte hjälp att sköta matsmältningen i början när jag låg på sjukhus, och därför är det nu i denna min sista graviditet extra viktigt att jag inte får sådana problem. (Sista graviditet, OM det inte går väldigt bra, förstås. Då kanske vi orkar göra om hela proceduren igen, men bara kanske.) Därav min "lätta" besatthet vid vad jag äter, när jag äter det och vad det gör med min matsmältning...
Tack och lov höll min barnmoska med mig att det är väldigt viktigt att jag inte belastar, som hon uttryckte det "guldägg[et] jag bär på" mer än absolut nödvändigt, så hon gav mig en massa tips. Jag blev också tillsagd att sluta träna på gym, inte springa, och inte gå de "raska promenader" som min läkare på Specialist MVC tyckte att jag skulle ta den sista gången jag pratade med henne i våras efter att undersökningarna vi gjorde var klara.
Röra på mig - gärna, men i min egen takt och inte mer än vad jag känner att jag klarar av - tyckte barnmorskan. Efter operationen få vi se - jag är fortfarande inställd på att jag då ska åka hem, lägga mig i soffan och inte stiga upp mer än nödvändigt förrän efter vecka 34 eller så, när det bara än någon månad kvar till att det är tänkt att cerklaget skall klippas. Vi får se vad den nya läkaren jag har fått (som jag ska träffa den 28:e) säger om det här med vila. Min (och Ds) inställning är att det är bättre att vila för mycket än för lite. Riskerna för mig är så mycket mindre än riskerna för barnet, och jag skulle inte kunna förlåta mig själv om något hände vår lilla guldklimp.
Mycket nytt att tänka på och nya vanor att öva in, alltså.
/L
dricka ett stort glas vatten så fort jag stigit upp på morgonen, och så vänta en halvtimme innan jag äter frukost - svårt, eftersom jag är van att äta i princip så fort jag stigit ur sängen.
byta ut min frukostbanan i filmjölken med lite socker, russin, linfrö och fiberflingor mot en apelsin eller ett äpple att äta efter smörgåsen - funkar rätt så bra, men det är en flerårig vana, så ibland glömmer jag. Och (ekologisk) banan är ju så gott!
dricka mycket vatten - funkar ganska bra, eftersom jag ändå har som vana att dricka ett stort glas vatten eller juice till varje måltid.
dricka Vi-Siblin en gång om dan - äckligt! Fiberpulvret löser upp sig och bildar en tjock sörja som luktar mysko, är svår att svälja och ser hemskt oaptitlig ut.
äta katrinplommon uppblötta i vatten (och dricka upp vattnet) - ganska sött, men det vete skjutton hur bra det fungerar - jag åt katrinplommon varje dag i mina första två graviditeter och märkte ingen skillnad. Iofs var de inte blötlagda då...
ta Lactulos - en vidrig sötsliskig sörja som jag också tog varje dag de två första gångerna jag var gravid och inte märkte någon som helst skillnad av.
Allt det här har jag fått tips om att göra för att hjälpa min stackars mage, som redan nu kämpar för att inte sakta av helt. Och som ni som någonsin har läst en informationsbok eller hemsida om graviditet - "förstoppning är helt normalt för gravida". Det är något hormon som utsöndras i tarmarna, om jag inte minns fel.
Tack för den, televerket! Normalt är det kanske, men ett stort problem även för dem som inte har ett mekaniskt fel i kroppen som gör livmoderhalsen och bäckenbottenmusklerna extra känsliga. Men jag har ju ett sådant fel, och som de förklarade för mig på sjukhuset i Kalmar när vi låg och väntade på om naturen skulle bestämma sig för att pojkarna skulle få leva eller dö - på en gravid kvinna ligger tarmarna liksom klistrade runt livmodern allteftersom den växer, så att rörelser i tarmen påverkar livmodern och vice versa. Därför fick jag inte hjälp att sköta matsmältningen i början när jag låg på sjukhus, och därför är det nu i denna min sista graviditet extra viktigt att jag inte får sådana problem. (Sista graviditet, OM det inte går väldigt bra, förstås. Då kanske vi orkar göra om hela proceduren igen, men bara kanske.) Därav min "lätta" besatthet vid vad jag äter, när jag äter det och vad det gör med min matsmältning...
Tack och lov höll min barnmoska med mig att det är väldigt viktigt att jag inte belastar, som hon uttryckte det "guldägg[et] jag bär på" mer än absolut nödvändigt, så hon gav mig en massa tips. Jag blev också tillsagd att sluta träna på gym, inte springa, och inte gå de "raska promenader" som min läkare på Specialist MVC tyckte att jag skulle ta den sista gången jag pratade med henne i våras efter att undersökningarna vi gjorde var klara.
Röra på mig - gärna, men i min egen takt och inte mer än vad jag känner att jag klarar av - tyckte barnmorskan. Efter operationen få vi se - jag är fortfarande inställd på att jag då ska åka hem, lägga mig i soffan och inte stiga upp mer än nödvändigt förrän efter vecka 34 eller så, när det bara än någon månad kvar till att det är tänkt att cerklaget skall klippas. Vi får se vad den nya läkaren jag har fått (som jag ska träffa den 28:e) säger om det här med vila. Min (och Ds) inställning är att det är bättre att vila för mycket än för lite. Riskerna för mig är så mycket mindre än riskerna för barnet, och jag skulle inte kunna förlåta mig själv om något hände vår lilla guldklimp.
Mycket nytt att tänka på och nya vanor att öva in, alltså.
/L
Kommentarer
Postat av: Lisa
Först ett Grattis.
Jag tänkte på Vi-Siblin... Jag vet inte hur du brukar ta det - man jag blandade med juice eller nyponsoppa - då blev det betydligt lättare att dricka det! Lycka till.
Trackback
