Ska det vara så här nu?

Jag fick en fråga om hur lugnt jag egentligen ska ta det, och det korta svaret är: det vet jag inte.

Det långa svaret är, att som min läkare säger så finns det inget som bevisar att stillasittande eller till och med sängläge efter cerklage är detsamma som att graviditeten varar så länge att en levande, frisk bebis kommer ut i slutet.

Vi har kommit överens om att jag måste röra på mig (om jag ligger helt still kan jag ju bl.a. få blodproppar), men att det räcker att jag gör det till vardags här hemma. Om jag kan, dvs om jag orkar och vågar så kan jag gå ut någon gång ibland. Jag ska inte stressa, och inte lyfta tungt (mer än vad som krävs för att laga mat till två personer, som Dr Solveig sa).

MEN (ett stort men) samtidigt finns det vad jag vet inga bevis för att det inte är skadligt för cerclaget och graviditeten att anstränga sig för mycket, heller.
Och de kvinnor jag känner till som haft cerclage (och bloggat om det, eller som jag träffat via Spädbarnsfonden) har i princip legat ner mellan operationen och att cerclaget tas bort igen. Finnjonna, som fått två barn med hjälp av cerclage, fick knappt sitta upp under sin första cerclage-graviditet. I och för sig hade hon en skadad cervix och har ett abdominellt cerclage, men ändå.

I USA verkar det vara vanligare med cerclage, och då också med sängläge från början (som kan lätta om det ser ut att gå bra). Här i Sverige verkar det snarare var tvärtom - vården utgår från att det inte ska vara sängläge fram till att det eventuellt börjar gå illa. "Försök att leva så normalt som möjligt, och så får vi ta det som det kommer", har jag fått höra flera gånger av olika läkare. Problemet med den inställningen är ju att min och makens erfarenhet säger oss att om det börjar gå illa (om jag börjar blöda, öppnar mig eller läcka fostervatten, då FORTSÄTTER det att gå illa. Så det är inte någon vidare trösterik tanke.

Just nu känns det ok att jag sitter upp och pluggar, går och hämtar mat när jag är hungrig, plockar ner en tallrik från hyllan eller en syltburk ur kylskåpet och flyttar böcker (en och en) från ett bord till soffan när jag är trött på att sitta. Men jag vet inte om det kommer att fortsätta kännas så, speciellt inte de närmaste två månaderna då vi kommer att vara mitt i de mest riskfyllda veckorna - mellan v 19 då Eskil och Max dog och fram till vecka 23 då Alice dog. Förhoppningsvis får jag ju också vara gravid längre - från Alice vecka till vecka 28 då Minis chanser att överleva sin födsel är riktigt höga, och till ungefär vecka 34 då cerklaget klippt upp. 

När jag tänker på den kommande tiden får jag en stor ångestknut i magen och känner att då kommer jag bara vilja ligga ner hela tiden, och låta D göra precis allt åt mig (utom att mata mig och hjälpa mig i badrummet). Han ska vara hemma mer under de månaderna, men vi har inte riktigt rett ut ännu exakt hur mycket. Det är en balansgång mellan hur mycket jag behöver ha honom här, hur mycket han behöver vara här, och att han ändå jobbar tillräckligt mycket för att vi ska ha råd att betala räkningarna.

Samtidigt vill jag leva så normalt som möjligt, och jag längtar ut till frisk luft och folk, skolan, vänner och mitt vanliga liv med loppisbesök, umgänge hemma hos våra vänner och enstaka caféstunder. Och jag saknar att kunna gå till graven!

Trots det sätter jag självklart Minis hälsa och bästa förutsättningar framför mina egna, och gör vad som helst för att hen ska klara sig (inklusive strikt sängläge på sjukhus om det skulle visa sig vara nödvändigt  i värsta fall).  

Så, det är väl inte så konstigt att jag koncenterar mig på skolan just nu, för att slippa tänka och medan jag vet att jag orkar och kan.

/L

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0