19.15

Jag hade fel, det var ingen tappmätning.
Däremot fick jag en vanlig gynundersökning, ett kort samtal med ännu en bra läkare, och så fick jag en läkartid inbokad när vi ska på rutinultraljudet den 23:e för att då mäta tappens längd med ultraljud.

Hon sa att det såg fint ut - cerclaget satt på plats, tappen var stängd och det fanns inga tecken på infektion.

Vi pratade lite om vilka tecken jag ska hålla utkik efter: feber och konstig lukt som kan tyda på infektion (eftersom det kan göra att vattnet går), hur jag lever nu och att det är bra att jag försöker ta en kort och lugn liten promenad då och då (men att hon förstår att det kan bli svårt att våga det under de mest kritiska veckorna).

Jag pratade lite om min rädsla och om tanken jag har att om det går på tok också med den här graviditeten, så skulle det hända redan innan veckan som Eskil och Max föddes i (vecka 19). Jag har liksom varit rädd för att min kropp har blivit svagare och svagare med varje graviditet, och att det därför skulle gå sämre för varje gång jag är gravid. Men det trodde inte läkaren alls - hon sa att det var för att pojkarna var två som gjorde att det hände så tidigt, och dessutom sa hon att hon var lite förvånad över att det bara skiljde tre graviditetsveckor mellan Alice och tvillingarnas födsel. Jag tolkade det som att hon menade att man kunde ha förväntat sig att pojkarna hade kommit ännu tidigare, och det får mig att tänka så här:

Man skulle då kanske kunna säga att min livmoderhals ändå är ganska stark och fungerar ganska bra, för att vara defekt.

Om jag bevisligen kan bära två barn så pass länge helt utan medicinsk hjälp, så hade kanske ett cerklage gjort att våra pojkar klarat sig. De hade nog fortfarande fötts för tidigt, men de hade kunnat leva. Det är en ganska jobbig tanke.

Läkaren sa också att hon inte kunde minnas något fall med cerklage här i Uppsala där graviditeten slutade med att barnet föddes extremt prematurt, alltså så tidigt som Alice (barn som är födda före graviditetsvecka 29 räknas som extremt prematura). Det betyder väl inte att det inte fötts några "cerklage-barn" som varit "bara" prematura
(födda före vecka 37), men ett levande prematurbarn känns ändå som en dröm jämfört med vad vi hittills gått igenom.

Just nu känns det hoppfullt.

/L

Kommentarer
Postat av: karolin, min blogg och jag

Det låter hoppfullt. Håller tummarna.

2011-11-10 @ 08:09:46
URL: http://www.omunkavlad,wordpress.com
Postat av: Annika

Å vad härligt att det finns en stark positiv känsla. Ett levande prematurt, t.o.m. extremt prematurt, är alldeles underbart och ett levande fullgånget barn är ju jackpot! Mina tankar går till dig titt som tätt och jag hoppas att dagarna rullar på sakta men säkert. //Annika.

2011-11-10 @ 19:17:52

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0