livetefteralice

I torsdags kom min mamma hit med tåg och buss för att vara med på Spädbarnsfondens Öppna träff för anhöriga. Vi blev sena dit eftersom hennes tåg blev inställt, men hann vara med på större delen av kvällen ändå. De ansvariga kunde nämligen inte komma in i lokalen där vi brukar vara, och det slutade med att de blev erbjudna av biskopen att använda ett par rum i hans bostad! Det kändes ganska mysko att vara i ett privathem, men förutom det var det som en vanlig träff. Det sades många kloka saker, som jag tänkte skriva om i ett annat inlägg.

Det var tre andra föräldrar där, och vi delade upp det så att vi som själva förlorat barn satt i ett rum, medan mor- och farföräldrar satt i ett annat. Det är lika skönt att få prata med andra varje gång, och lika sorglig varje gång jag träffar föräldrar som jag inte mött förut. Vi är alldeles för många, med alldeles för många tragiska berättelser om älskade barn som dött långt i förtid.

Men det kändes bra att mamma var med, och jag tror att det var positivt för henne att få träffa andra som liksom hon försöker stötta sina barn efter att det ofattbara inträffat.

Trist att hennes resa blev så onödigt lång och att hon åkte hem igen på fredag morgon bara, det var alldeles för kort tid att träffas på! Vi får ta igen det nästa gång jag åker dit.


Idag har vi haft vänner hemma på spelkväll igen, och det tror jag var precis vad jag behövde just nu. Att bara ha roligt och slappna av, och inte ha tid att tänka på att dagarna kryper allt närmare årsdagen av Eskils död den 8:e och Maxs den 10:e. Att inte stressa över om hurvida jag gör ett bra jobb på praktiken eller inte, eller över att kallelsen från Ackis inte kommit och vi inte vet hur framtiden ser ut (om vi kan försöka få fler biologiska barn eller om vi tvingas ge upp den drömmen och försöka på annat sätt), för att allt inte är i ordning i lägenheten igen efter tapetseringen, eller att vi inte kommer nån vart på skisserna över gravvården, eller en massa andra saker.

Bara spela Dominion, skratta, prata, dricka te och äta de goda kakorna som V hade med sig och de varma chokladmuffins som D bakade efter midagen. Få känna mig normal en stund.

Det är sånt som gör mig glad, och det här:

En teburk från Indiska, av återbrukad plåt. Jag älskar ju återbruk, och speciellt sådan av gamla förpackningar, av någon anledning.


En  kokbok med bara recept på soppor. Vi äter ofta soppa hemma, och ska prova ett av recepten redan nu i veckan.


En bok om Särnmål (min mammas dialekt). Jag förstår det ganska bra men vågar inte riktigt prata det när jag är där, kanske kan den här ordlistan hjälpa mig. Jättekul att folk jobbar på att bevara och lyfta fram dialekten, hur som helst! Etnologen i mig gillar dialekter och skäms lite över att jag med flit tappade min då jag flyttade hit till Uppsala första gången för fjorton (hjälp, vad tiden går!) år sedan...


Ett flytljus.


En söt liten tvål.


Ett till "mammahändigt" stöpt ljus (vi har redan två, som sitter i våra fina handsmidda drakljusstakar från vännen J).


Och de superfina, varma, handstickade yllesockorna som jag beställde tidigare i vinter! Jag kan ha dem uppdragna så här, eller nedhasade, så här:

Jag är skitnöjd med dem.

/L