Det går upp och ned
Om ni klickar er till Tildas Mamma hittar ni det här kloka inlägget.
"Sluta inte prata om barnet", heter det, och handlar om hur omgivningen kan sluta att prata om barnen som dött. Deras namn nämns inte, deras födelsedagar uppmärksammas inte. Och vad kan det bero på, då?
Ofta är det kanske som Tildas mamma skriver, av hänsyn. Det är lätt att tro att det gör ont att påminnas om att barnen är borta. Eller så kanske det är för att de som inte själva drabbats inte vet hur de ska hantera de ovana situationer som uppstår när barn har dött. Det kan ju vara jobbigt att påminnas om döden. Eller så kanske det helt enkelt är så, att om man inte drabbats så kan man aldrig förstå. På samma sätt som jag inte kan förstå hur det är att förlora sin livspartner, sin förälder eller syskon, så kan de som har levande barn eller aldrig har haft några aldrig helt förstå hur livet med ett eller flera barn för lite ser ut.
Det är svårt och komplicerat även för mig, det här ämnet. Ibland gör till och med jag och D gör så där : undviker att nämna Alice, Eskil och Max:s namn och bara säger ”barnen”, eller att vi ska till ”graven”. De flesta runt om kring oss pratar om ”det som hände er”, eller något liknande. Ibland tycker jag på något konstigt sätt att det är skönt, och ibland gör det mig bara ledsen. När jag är riktigt skör, som just nu, då klarar jag själv knappt av att nämna de älskade namnen, och då är det ok om ingen annan gör det heller.
Men det här är vad jag strävar efter, att som Tildas Mamma skriver: "Det viktiga för mig är att [barnen] får vara en naturlig del i mitt liv och att inte omgivningen beter sig som om [de] aldrig funnits. Speciellt om det går så illa att jag aldrig få ha barn hemma. Det är så jag har börjat prata om min barnlängtan nu: "om/när vi får ha barn hemma". Fler barn. Syskon. Biologiska eller adopterade. Ett till, eller i bästa fall flera.
Men sluta prata om, tänka på och älska de barn jag redan har, det kommer jag aldrig att göra.
/L
"Sluta inte prata om barnet", heter det, och handlar om hur omgivningen kan sluta att prata om barnen som dött. Deras namn nämns inte, deras födelsedagar uppmärksammas inte. Och vad kan det bero på, då?
Ofta är det kanske som Tildas mamma skriver, av hänsyn. Det är lätt att tro att det gör ont att påminnas om att barnen är borta. Eller så kanske det är för att de som inte själva drabbats inte vet hur de ska hantera de ovana situationer som uppstår när barn har dött. Det kan ju vara jobbigt att påminnas om döden. Eller så kanske det helt enkelt är så, att om man inte drabbats så kan man aldrig förstå. På samma sätt som jag inte kan förstå hur det är att förlora sin livspartner, sin förälder eller syskon, så kan de som har levande barn eller aldrig har haft några aldrig helt förstå hur livet med ett eller flera barn för lite ser ut.
Det är svårt och komplicerat även för mig, det här ämnet. Ibland gör till och med jag och D gör så där : undviker att nämna Alice, Eskil och Max:s namn och bara säger ”barnen”, eller att vi ska till ”graven”. De flesta runt om kring oss pratar om ”det som hände er”, eller något liknande. Ibland tycker jag på något konstigt sätt att det är skönt, och ibland gör det mig bara ledsen. När jag är riktigt skör, som just nu, då klarar jag själv knappt av att nämna de älskade namnen, och då är det ok om ingen annan gör det heller.
Men det här är vad jag strävar efter, att som Tildas Mamma skriver: "Det viktiga för mig är att [barnen] får vara en naturlig del i mitt liv och att inte omgivningen beter sig som om [de] aldrig funnits. Speciellt om det går så illa att jag aldrig få ha barn hemma. Det är så jag har börjat prata om min barnlängtan nu: "om/när vi får ha barn hemma". Fler barn. Syskon. Biologiska eller adopterade. Ett till, eller i bästa fall flera.
Men sluta prata om, tänka på och älska de barn jag redan har, det kommer jag aldrig att göra.
/L
Kommentarer
Postat av: karolin, min blogg och jag
Våra barn är en del av vårt liv, vår historia. De är med oss alla dagar, för evigt. Vi kan aldrig välja bort. Kärlek är för evigt, saknad likaså.
Jag tänker ofta på det där med att omgivningen är tyst "för att visa hänsyn", jag tror det mest handlar om att de har problem med att ta sorg, att de tycker det är svårt, för skulle de verkligen visa hänsyn, om de verkligenm ville det, ja då skulle de lyssna på änglaföräldrar och förstå att inget barn någonsin kan glömmas bort.
Föräldrar pratar ofta om den omedelbara kärleken till ett barn, men de förstår inte att den kärleken är precis lika stark till ett barn som inte lever.
Trackback
