livetefteralice

I natt för ett år sedan började mardrömmen som slutade med att Eskil och Max dog. Jag kunde inte skriva om det i detalj då, och det kan jag fortfarande inte. Minnena är så skarpa och så många att det känns som att jag inte kan ta mig ur dem om jag börjar låta dem ta över. Någon dag hoppas jag att jag kan och orkar skriva ner den berättelsen, och den om Alices födelse och död, men inte nu.

Nu koncentrerar jag mig på att åstadkomma så mycket som möjligt på praktiken och att försöka framstå som en helt vanlig ung tjej, skjuter på ögonblicket då jag ännu en gång blir "hon som det är så synd om" inför nya människor.

Jag ska försöka träna några gånger per vecka, jag ska kramas mycket. Jag ska distrahera mig själv med tv och böcker, kanske hantverka lite igen nu när handleden återhämtat sig.

Och på torsdag ska jag gå på anhörigträff hos Spädbarnsfonden tillsammans med min älskade mamma, som åker hit ned bara för att kunna följa med. Då kan jag gråta, och sen får jag bita ihop igen på fredag morgon. Bita ihop, därför att jag inte klarar av att sörja hela den långa tiden fram till den tionde.

Jag måste, jag vill leva som vanligt så mycket jag kan, också.


/L