The Tiny Overlord

Ibland (som nu dagarna runt Alices dag) tror jag faktiskt att hon hjälper mig att behålla förståndet. Jag har någon som alltid är med mig här hemma, någon som jag kan hålla i famnen när den värker av tomheten efter barnen, nån som gosar på mig både när D är här och när han är på jobbet. Någon som ligger med sitt lilla huvud i min hand när jag ska somna, och som påminner mig om att hon finns här när hon helt utan förvarning bestämmer isg för att rusa genom lägenheten, tugga på krukväxterna, sniffa på min mat eller öppna en garderobsdörr för att se om dess innehåll har ändrats sedan sist. Eller om teet luktar lika äckligt idag som det gjort alla andra dagar :)

Lite då och då får jag besök, oavsett vad jag gör. Sitter jag vid symaskinen eller datorn vill hon komma och använda mig som kudde (som på bilden här nedanför), om jag står och diskar tittar hon uppfodrande på mig och piper tills jag plockar upp henne. Igår kom hon in i badrummet en gång i halvtimmen eller så när jag badade, satt på toalettstolen och såg ut som om hon undrade om jag inte skulle ta och komma upp ur det där otäcka vattnet snart.

Utan Tösen skulle min sorg och min barnlängtan vara ännu mer påtaglig, nu har både jag och D i alla fall henne att ösa uppmärksamhet och omsorg över (och bäre omkring på). Och det har verkligen gett resultat! När vi kom hem med henne för snart tre år sedan var hon väldigt skygg. Hon gav knappt ett ljud ifrån sig, hoppade högt vid minsta oväsen eller plötslig rörelse från oss, och satt bakom soffan och tryckte om det kom in någon annan i lägenheten.

Nu kommer hon fram och hälsar på främlingar, buffar på oss när hon vill ha uppmärksamhet, kliver över och på oss helt obehindrat och sover på och bredvid oss både i soffan och om nätterna. Hon rusar fram till ytterdörren så fort hon hör någon i trapphuset, och springer nästan alltid dit och hälsar när hon hör att någon av oss är på väg hem. Hon nosar oss i ansiktet när vi håller henne i famnen, och hon "pratar" jättemycket med oss.

Vi har gjort jättestora framsteg tillsammans, vi tre i vår lilla familj.  Fast det är ju ingen tvekan om vem det är som bestämmer, vem som är vår "Tiny Overlord" :) 


Det här är MIN matte! (I knäet på mig framför datorn)



och MIN husse (över Ds ben i soffan)



MIN soffaaaaaaa....


MIN balkong!

/L

Kommentarer
Postat av: Elin Isaksson

Vilken söt kisse. Djur är ju bra terapeuter när man behöver dom. Våra 5 katter är alla så speciella. Kram elin

2011-06-25 @ 18:20:32

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0