Precis så
Tildas mamma, den kloka kvinnan har slagit huvudet på spiken med en av sina texter igen. Hon skriver om en rad ur VSFBs tidning, som gick ungefär: "Att förlora sitt barn är att förlora meningen med livet".
Att förlora sitt barn är att förlora meningen med livet. Fundera en stund på det, för det är sant.
När ett barn dör känns allt som var viktigt innan, men också allt som vi gör för att vi måste göra det för att fungera eller för att det förväntas av oss helt plötsligt meningslöst. Som att äta, bry sig om sitt utseende, jobba eller studera, hålla kontakten med någon överhuvudtaget som inte bor i samma hem som en själv (oavsett hur älskade och viktiga dessa personer är i vanliga fall, kräver det mer ansträngning än att gå in i nästa rum är det för jobbigt), städa, tvätta eller motionera. Eller lyssna på musik, se på film, läsa, eller hantverka, baka eller vad det nu kan vara som vanligtvis gör en glad och avslappnad.
Förlusten av ett barn är så total och så överväldigande att sorgen inte bara i den första akuta fasen tar över hela hjärnan och den lilla kraft som finns i kroppen, utan också fortsätter att hänga sig kvar som ett mörkt moln i tankarna lång tid efteråt (och förlusten försvinner såklart aldrig, den tar bara med tiden upp mindre plats i vardagen). Den kräver ständig beredskap för att inte ta över all tankeverksamhet, därför att vad som helst plötsligt kan påminna om att barnet eller barnen är döda och utlösa sorgeattacker. Och inte ens när vi börjat se mönster i vad som gör oss ledsna kan vi släppa den där vaksamheten, för det kan vara något annat, något mindre självklart som utlöser sorgen nästa gång. Nästan allt umgänge med andra människor och vad som helst på tv, på radion, på internet eller i böcker och konst kan påminna om det fruktansvärda i att älskade efterlängtade barn inte fick leva.
I den akuta sorgen jobbar hjärnan för högtryck med de här tankarna och känslorna, och det tar tid för oss att vänja oss vid att det är sådant livet nu ser ut. Förhoppningsvis hittar vi så småningom fram till en vardag där inte allt omkring oss gör ont, och där vi kan skratta igen. Det tog mig ungefär två år från Alices död, och ett och ett halvt från Eskil och Maxs, men jag tror att jag är där nu. Jag kan göra och se många av de där sakerna som precis när barnen hade dött slet mig i småbitar av smärta, och jag lever ett för mig ganska normalt och känslomässigt hälsosamt liv just nu. Jag tar hand om mig själv, D, sötkatten, våra krukväxter och vårt hem. Jag träffar vänner och släktingar. Jag kan vara mer än en meter bort från D, och jag kan till och med resa bort några dagar utan honom. Jag skapar texter, hantverk, bakverk och maträtter. Jag försöker motionera och styrketräna. Jag försöker planera för framtiden.
Jag mår bättre nu, och jag hoppas att det håller i sig. Visst är jag fortfarande skör, och visst går jag sönder ibland, men jag återhämtar mig fortare och på det hela taget har jag det bra.
Ni som går igenom det själva, ni förstår. Om ni andra, som inte förlorat barn vill försöka förstå, läs då Tildas mammas inlägg, och lyssna också gärna på konstnären Karin Broos sommarprogram i P1 från i år. Ungefär i mitten berättar hon om hur hennes och makens dotter, deras andra barn, dog i magen samma dag som hon var beräknad att födas. De fick vad jag uppfattar som väldigt dålig hjälp av sjukvården, då för 31 år sedan, och Karin berättar också om hur känslorna kom tillbaka långt senare i samband med att ett av familjens föl dog.
Ett väldigt kort avsnitt, men med väldigt hög igenkänningsfaktor för mig. Att få beskedet att ens barn är dött eller snart ska födas dött, och att hoppet är släckt, är en fruktansvärd upplevelse som jag tvingats gå igenom tre gånger, och jag önskar det inte för någon annan människa i världen.
/L
Att förlora sitt barn är att förlora meningen med livet. Fundera en stund på det, för det är sant.
När ett barn dör känns allt som var viktigt innan, men också allt som vi gör för att vi måste göra det för att fungera eller för att det förväntas av oss helt plötsligt meningslöst. Som att äta, bry sig om sitt utseende, jobba eller studera, hålla kontakten med någon överhuvudtaget som inte bor i samma hem som en själv (oavsett hur älskade och viktiga dessa personer är i vanliga fall, kräver det mer ansträngning än att gå in i nästa rum är det för jobbigt), städa, tvätta eller motionera. Eller lyssna på musik, se på film, läsa, eller hantverka, baka eller vad det nu kan vara som vanligtvis gör en glad och avslappnad.
Förlusten av ett barn är så total och så överväldigande att sorgen inte bara i den första akuta fasen tar över hela hjärnan och den lilla kraft som finns i kroppen, utan också fortsätter att hänga sig kvar som ett mörkt moln i tankarna lång tid efteråt (och förlusten försvinner såklart aldrig, den tar bara med tiden upp mindre plats i vardagen). Den kräver ständig beredskap för att inte ta över all tankeverksamhet, därför att vad som helst plötsligt kan påminna om att barnet eller barnen är döda och utlösa sorgeattacker. Och inte ens när vi börjat se mönster i vad som gör oss ledsna kan vi släppa den där vaksamheten, för det kan vara något annat, något mindre självklart som utlöser sorgen nästa gång. Nästan allt umgänge med andra människor och vad som helst på tv, på radion, på internet eller i böcker och konst kan påminna om det fruktansvärda i att älskade efterlängtade barn inte fick leva.
I den akuta sorgen jobbar hjärnan för högtryck med de här tankarna och känslorna, och det tar tid för oss att vänja oss vid att det är sådant livet nu ser ut. Förhoppningsvis hittar vi så småningom fram till en vardag där inte allt omkring oss gör ont, och där vi kan skratta igen. Det tog mig ungefär två år från Alices död, och ett och ett halvt från Eskil och Maxs, men jag tror att jag är där nu. Jag kan göra och se många av de där sakerna som precis när barnen hade dött slet mig i småbitar av smärta, och jag lever ett för mig ganska normalt och känslomässigt hälsosamt liv just nu. Jag tar hand om mig själv, D, sötkatten, våra krukväxter och vårt hem. Jag träffar vänner och släktingar. Jag kan vara mer än en meter bort från D, och jag kan till och med resa bort några dagar utan honom. Jag skapar texter, hantverk, bakverk och maträtter. Jag försöker motionera och styrketräna. Jag försöker planera för framtiden.
Jag mår bättre nu, och jag hoppas att det håller i sig. Visst är jag fortfarande skör, och visst går jag sönder ibland, men jag återhämtar mig fortare och på det hela taget har jag det bra.
Ni som går igenom det själva, ni förstår. Om ni andra, som inte förlorat barn vill försöka förstå, läs då Tildas mammas inlägg, och lyssna också gärna på konstnären Karin Broos sommarprogram i P1 från i år. Ungefär i mitten berättar hon om hur hennes och makens dotter, deras andra barn, dog i magen samma dag som hon var beräknad att födas. De fick vad jag uppfattar som väldigt dålig hjälp av sjukvården, då för 31 år sedan, och Karin berättar också om hur känslorna kom tillbaka långt senare i samband med att ett av familjens föl dog.
Ett väldigt kort avsnitt, men med väldigt hög igenkänningsfaktor för mig. Att få beskedet att ens barn är dött eller snart ska födas dött, och att hoppet är släckt, är en fruktansvärd upplevelse som jag tvingats gå igenom tre gånger, och jag önskar det inte för någon annan människa i världen.
/L
Kommentarer
Trackback
