Många frågor, inga svar ännu
but I'm really hurting", sjöng Robbie Williams (i "Blasphemy") i mina lurar när jag åkte hem från skolan i dag.
Sen sjöng han:
"I can't behave. No, it's not the heathen in me
It's just that I've been bleeding lately
Internally
So turn to me"
[...]
"And I'll bite my tongue, the torrid weapon ...
I could learn a useful lesson
What's so great about the great depression?"
Lite så känns det just nu. Jag menar inte att jag är deprimerad, men sorgen skaver. Jag trodde att jag hade lärt mig att leva med den (" I thought I wasn't...), men jag hade visst fel. Det gör för djävligt ont ("I've been bleeding lately. Internally"). Nu när det är vardag att äntligen bo i Uppsala och läsa arkivvetenskap, när semestern har kommit och gott gör den sig påmind. I barnvagnarna på stan, i vardagliga samtal mellan de klasskompisar som har levande barn, i att kyrkogården får mig att tänka på mina varje gång när jag åker hem efter lektioner.
Och det känns som att jag skaver också, som en hedning ("heathen") i ett väldigt kristet samhälle skulle skava. Hon vars barn har dött, hon som det är synd om. Hon som känner att hon inte kan sluta prata om sin sorg och sin längtan, sin rädsla för att aldrig få ha ett barn att älska som inte ligger i en urngrav på kyrkogården. Jag känner mig som ett stort svart moln som gör blivande föräldrar, de som redan har levande barn och de som inte har barn men kanske vill ha det i framtiden nervösa och illa till mods. Jag bär med mig tankarna på att det faktiskt inte går som det är tänkt alla gånger. En diagnos som min går inte att ställa förrän flera graviditeter har avbrutits i förtid, och tragedin slår till utan förvarning första gången. Jag tänker att det är den sortens tankar jag måste sprida genom min närvaro, för dem som vet vad som drabbat min familj: det kan hända vem som helst, och det finns inget att göra åt det. Ett mycket stort svart moln, det är jag det.
Och nervös. Att när vi så småningom går till vården för att få besked om i fall jag kan få ett cerklage i en eventuell nästa graviditet, så ska vi får dåliga nyheter. Så många "tänk om" snurrar i huvudet. Tänk om det av någon anledning inte går att sätta cerklage på just mig? Tänk om det inte hjälper (jag har läst om i alla fall en kvinna som trots cerklage födde i vecka 21. Iofs överlevde det barnet, men ändå.)? Tänk om vi får tvillingar igen? Klarar cerklaget det? Tänk om vi, om det blir tvillingar igen, förlorar den ena? Eller båda?
Är jag helt galen som fortfarande helst vill ha i alla fall ett biologisk levande barn? Borde vi inte bara ge upp och försöka adoptera, frågar jag mig själv? Och då kommer en massa negativa tankar om hur det också skulle kunna gå fel, så att jag helt säkert kommer att dö barnlös.
Många frågor, inga svar ännu.
/L
Håller med om att sorgen skaver! Kan komma på mig själva, när jag umgås med vänner och bekanta som inte behövt gå igenom det vi gått igenom, att tänka att måste de vara så jävla lyckliga och att deras problem bara är världsliga ting. Vänta till ni får känna på det riktigt tuffa! Samtidigt som att jag av hela mitt hjärta hoppas att de aldrig ska behöva uppleva det vi upplevt - att behöva begrava sitt eget älskade barn!
Lina du är inget mörkt moln för mig men jag förstår hur du känner! Man har blivit känslig för vad omgivningen tycker och tänker och hur de beter sig i vårat sällskap. Du är et stöd för mig i min sorg och du förstår vad jag gått igenom! Kram
Sweet... du får mer än gärna prata oro med mig för du är inget mörkt moln, you are my sunshine!
Kramar!
Så många frågor som jag så känner igen mig i..Det stora svarta molnet som inte riktigt vet hur hon ska vara..
Jag har precis samma tankar som du kring tanken om det skulle bli tvillingar igen,så rädd och samtidigt så hoppfull men mest rädd,orolig och nervös..
Du är inte galen som fortfarande vill ha biologiska barn,i alla fall inte i min värld..
det sägs ju att man inte ska ge upp..Jag hoppas verkligen ni kommer våga en gång till och att det kommer fungera med ett cerklage..
Kramar
Jag tycker inte att du är galen som vill ha ett biologiskt barn, jag känner likadant. Kanske är jag lite galen, men hellre galen än helt utan hopp om en framtid med biologiska barn..? En dag måste det vara din dag, och jag hoppas verkligen att det kommer att fungera för dig!
Tankar kan vara mörka och energisugande... Men vad bra att du delar med dig till oss som läser :)
Kramar
