Circle of Memory
Det är nämligen så, att den delvis är inspirerad av Coppolas eget sorgearbete efter sonen Gian-Carlo, som dog i en olycka 1986 (han var 22 år då), och en minnesceremoni som hon deltog i. Minnesceremonin ägde rum vid en gånggrift, och Circle of memory består av en labyrint med väggar av halmbalar. I mitten finns en liten rund kammare (dit man kommer henom en gång) där röster mumlar ur dolda högtalare, och salt strömmar i en smal ståle från taket ner till en stor hög på golvet. Fastsatta på och instuckna bland halmstråna finns vita papperslappar skrivna av besökarna i de olika städer i världen som utställningen visats (Saltzburg i Österrike, Montpellier i Frankrike, Oakland, New Mexico och San Diego i USA, och nu Stockholm).
(bilder från Fotografiskas hemsida)
Besökarna kan naturligvis skriva vad de vill på de tomma lappar som finns i lokalen (när jag och min nyfunna vän M var där var utställningens lappar slut, och det låg lager av meddelanden på golvet och på de lägre väggarna, men jag hade tagit med mig en anteckningsbok och vi kunde riva sidor ur den), och hade också gjort det, av de lappar vi läste att döma. Men väldigt många handlade om det som utställningen enligt museets hemsida var tänkt att göra: "inspirera och hjälpa människor att minnas och även fira minnet av barn som dött eller försvunnit". Det fanns SÅ många lappar till barn som dött, men också till äldre släktingar som mormödrar och farmödrar eller hela familjer (jag tänker mig att de skulle kunna ha med tsunamin i Sydostasien eller kanske Estoniaolyckan att göra), meddelanden om brustna kärleksförhållanden, citat och rader ur låtar och dikter som handlar om kärlek, tidens gång, sorg eller livet i allmänhet. Jag såg också väldigt många meddelanden som uttryckte människors sorg och oförstående inför terrordåden i Norge. En hel del lappar såg också ut att komma från motvilliga besökare (skolelever som tvingats dit på studiebesök?), som skrivit något i stil med "jag var här", eller "det här är skit".
Och konstigt nog flöt allt det här ihop till en helhet, till att handla om sorg och sorgens och dödens plats (eller snarare brist på) i vårt samhälle och vår tid. För de som bär på sorg, och tvingats att på något vis förhålla sig till döden skrev om det, medan de som inte gör det (kan tänka därför att de är för unga) skrev om helt andra saker. Och de där meddelandena som såg ut att vara helt orelaterade till det som installationen ville vara och visa, de visade ju på hur mycket vi som bär på sorg behöver rum och tid att bearbeta den i, eftersom vårt samhälle inte riktigt vill låtsas om att död och sorg finns. Hela det där tjafset om att det går att "komma över" sorg, ni vet.
Circle of memory är en fantastiskt mäktig, vacker och välbehövlig utställning, och jag rekommenderar den till alla som förlorat någon, eller är intresserade av sådant som är vackert, eller intresserade av mänsklighetens natur. Om du har möjlighet, åk och se den nu! Den är bara kvar på fotografiska till den 21 augusti.
Avslutningsvis vill jag visa några av lapparna som träffade mig rätt i mammahjärtat, och min egen. De är fotade med mobilkamera i ganska svagt ljus, men jag skriver texten under varje bild.
"LIAM. Liten människa stort avtryck. [hjärta] [kors] 5 veckor..."
"Katharina, my little daughter. I will see you in heaven. Your Dad."
"Till embryot. Jag [hjärta] dig."
"Ni hade varit så välkomna, alla ni sju. Ni sju små. P."
"Till Storebror, som aldrig hann leva."
Jag tog också kort på två av alla meddelanden om Oslo/Utöya:
"UTÖYA 2011-07-22.
Om en mann kan vise så mye hat
Tenk hvor mye kjaerlighet
vi alle
kan vise"
Och här är min egen lapp:
Jag saknar er och det gör så ont. /mamma
To my beloved babies Alice, Eskil and Max, who did not live past their birth.
Mommy misses you forever and with all her heart!
Lina from Uppsala, Sweden. 6th of August 2011"
/L
