Möten med verkliga och drömda barn
På Prolog var det under helgen några familjer som hade med sig sina små barn, ett par gravida kvinnor med stora magar, och under den tid på lördagen då konventet var öppet för allmänheten en hel massa barn i alla möjliga åldrar. Det var bitvis väldigt jobbigt, speciellt att se pappor leka med eller bära omkring på sina små, och de tvillingpojkar som satt i sin vagn i caféet. Det blir ju liksom inte bättre av att lajvhobbyn är en väldigt "vit" subkultur och att de allra flesta som sysslar med lajv därför är infödda svenskar. Att vi desutom oftare kommer från någon sorts medelklass snarare än arbetarklass gör ju inte direkt att variationen blir större och jag tycker att det är jäkligt tråkigt, men den frågan hör egentligen inte hemma i det här inlägget.
Jag var lite förvarnad för att det kunde finnas små barn på plats, och det var nog bra. Delvis därför kände jag mig stark nog att gå och hälsa på en bekant och hennes två små söta flickor, och att till och med leka med och hjälpa till att hålla koll på den minsta, som nästan är född samtidigt som Eskil och Max. Visst tänkte jag på att de skulle ha varit i hennes storlek nu, och visst undrade jag hur de hade varit som individer och hur de hade kännts att få leva med dem varje dag, men det gick faktiskt bra. Jag såg inte mina söner eller min dotter i henne, jag såg lilla E, och hennes mamma och pappa. Ett annat skäl är att lilla Es mamma skrev ett jättefint mail till mig efter Alices död, och att hon är så lätt att prata med om barnen (och är en bra och fin person i allmänhet). Hon behandlar mig som den mamma jag ibland inte riktigt kan tro på att jag är, och även om hon själv uttrycker det som att hon aldrig kan förstå, så försöker hon, och vill, förstå. Och ibland slår hon huvudet på spiken och visar att vissa saker förstår hon faktiskt.
Jag har flera sådana fina personer i min vänskapskrets, och jag är oändligt tacksam för dem. En del har själva barn hemma, andra har inga och vill inte heller ha några, men de förstår alla hur som helst att det är en fruktansvärd förlust att förlora efterlängtade barn, och att det är fruktansvärt kompilcerat att leva med den förlusten.
Och det är ett skäl till att jag, trots att jag gick omkring med tårar i ögonen och sorg i hjärtat nästan varje gång jag blev påmind om det jag önskar mig allra mest men inte har, är glad att jag valde att utsätta mig för småbarnsfamiljer just bland lajvare. Det är en miljö där jag känner mig hemma och accepterad, där jag har fått intrycket av att många bär på smärtsamma upplevelser av olika slag och därför är väldigt måna om andra och välkomnande. Och det var en bra miljö därför att jag var där för att ha trevligt och roligt, och lära mig nya intressanta saker.
Det var mötet med de verkliga barnen. Nu till de drömda barnen i rubriken. Två nätter den senaste tiden (den ena nu i natt) har jag drömt om att jag har ett barn. Ett litet spädbarn som lever och rör sig, och som jag vet är mitt och som jag får behålla hos mig. Jag kan inte riktigt se dess ansiktsdrag, jag vet inte om det är en flicka eller en pojke och han/hon har inget namn, med jag är helt på det klara över att det är mitt barn. I drömmen är det heller ingeting som oroar mig, men dröm-barnet har fel färg på huden. Inte den friska rosa färgen hos fullt utvecklade barn utan blå-röda, som om det hade syrebrist. Fast i drömmen är det inget fel på barnet i övrigt, och det enda som jag tänker på är att barnet är hos mig, att det lever och att jag älskar det. I nattens dröm var jag till och med höggravid med ett syskon till det lilla barn som jag redan hade.
Jag undrar om det är min hjärnas sätt att tala om för mig att fortsätta hoppas? Att barnet inte ser riktigt friskt ut beror väl på att min enda erfarenheter av närkontakt med riktigt små barn är av sådana som ligger i kuvös (när huden inte är färdigutvecklad är den iofs inte blå, snarare mörkt röd), eller döda. Jag har bara en vag idé om hur fullstora, levande barn ser ut och rör sig, men jag undrar var jag har fått det där blå-röda ifrån? Hur som helst, det är ändå drömmar som ger mig lite hopp, trots att jag blir ledsen av dem. Ungefär som livet i allmänhet, antar jag. Jag är ledsen att livet inte ser ut så som jag hade hoppats att det skulle, men glad att jag lever det.
Nog med stora, tunga tankar för idag. Nästa gång blir det mer om vad jag egentligen gjorde på Prolog.
/L
Jag var lite förvarnad för att det kunde finnas små barn på plats, och det var nog bra. Delvis därför kände jag mig stark nog att gå och hälsa på en bekant och hennes två små söta flickor, och att till och med leka med och hjälpa till att hålla koll på den minsta, som nästan är född samtidigt som Eskil och Max. Visst tänkte jag på att de skulle ha varit i hennes storlek nu, och visst undrade jag hur de hade varit som individer och hur de hade kännts att få leva med dem varje dag, men det gick faktiskt bra. Jag såg inte mina söner eller min dotter i henne, jag såg lilla E, och hennes mamma och pappa. Ett annat skäl är att lilla Es mamma skrev ett jättefint mail till mig efter Alices död, och att hon är så lätt att prata med om barnen (och är en bra och fin person i allmänhet). Hon behandlar mig som den mamma jag ibland inte riktigt kan tro på att jag är, och även om hon själv uttrycker det som att hon aldrig kan förstå, så försöker hon, och vill, förstå. Och ibland slår hon huvudet på spiken och visar att vissa saker förstår hon faktiskt.
Jag har flera sådana fina personer i min vänskapskrets, och jag är oändligt tacksam för dem. En del har själva barn hemma, andra har inga och vill inte heller ha några, men de förstår alla hur som helst att det är en fruktansvärd förlust att förlora efterlängtade barn, och att det är fruktansvärt kompilcerat att leva med den förlusten.
Och det är ett skäl till att jag, trots att jag gick omkring med tårar i ögonen och sorg i hjärtat nästan varje gång jag blev påmind om det jag önskar mig allra mest men inte har, är glad att jag valde att utsätta mig för småbarnsfamiljer just bland lajvare. Det är en miljö där jag känner mig hemma och accepterad, där jag har fått intrycket av att många bär på smärtsamma upplevelser av olika slag och därför är väldigt måna om andra och välkomnande. Och det var en bra miljö därför att jag var där för att ha trevligt och roligt, och lära mig nya intressanta saker.
Det var mötet med de verkliga barnen. Nu till de drömda barnen i rubriken. Två nätter den senaste tiden (den ena nu i natt) har jag drömt om att jag har ett barn. Ett litet spädbarn som lever och rör sig, och som jag vet är mitt och som jag får behålla hos mig. Jag kan inte riktigt se dess ansiktsdrag, jag vet inte om det är en flicka eller en pojke och han/hon har inget namn, med jag är helt på det klara över att det är mitt barn. I drömmen är det heller ingeting som oroar mig, men dröm-barnet har fel färg på huden. Inte den friska rosa färgen hos fullt utvecklade barn utan blå-röda, som om det hade syrebrist. Fast i drömmen är det inget fel på barnet i övrigt, och det enda som jag tänker på är att barnet är hos mig, att det lever och att jag älskar det. I nattens dröm var jag till och med höggravid med ett syskon till det lilla barn som jag redan hade.
Jag undrar om det är min hjärnas sätt att tala om för mig att fortsätta hoppas? Att barnet inte ser riktigt friskt ut beror väl på att min enda erfarenheter av närkontakt med riktigt små barn är av sådana som ligger i kuvös (när huden inte är färdigutvecklad är den iofs inte blå, snarare mörkt röd), eller döda. Jag har bara en vag idé om hur fullstora, levande barn ser ut och rör sig, men jag undrar var jag har fått det där blå-röda ifrån? Hur som helst, det är ändå drömmar som ger mig lite hopp, trots att jag blir ledsen av dem. Ungefär som livet i allmänhet, antar jag. Jag är ledsen att livet inte ser ut så som jag hade hoppats att det skulle, men glad att jag lever det.
Nog med stora, tunga tankar för idag. Nästa gång blir det mer om vad jag egentligen gjorde på Prolog.
/L
Kommentarer
Trackback
