Ett välbehövligt perspektiv, del 2
Igår och idag tog fler tidningar upp WHO-rapporten om dödfödda barn. I vår ena lokaltidning UNT fanns en lite längre artikel i morse. Jättebra att den tar upp bristen på mödravård, och att det gör att både barn och mammor dör helt i onödan.
Situationen i Sverige är också med i artikeln, författaren skriver om att dödstalen inte har varken minskat eller ökat de senaste 30 åren (vilket jag tycker visar på hur lite det här ämnet diskuteras, och det kan i sin tur innebära att det forskas mindre på lösningar. Som med så mycket annat i politik är det det som syns och hörs som finns, det ingen intresserar sig för eller det alla sopar under mattan existerar inte).
Så långt var det intressant läsning, men när jag kom till de sista två styckena fick jag ont i magen. I texten verkar det som att rökning, övervikt och mammans ålder är de enda orsakerna till att barn dör i magen. Att skriva "framför allt" hjälper ju inte så mycket om andra orsaker inte ställs mot de som redan nämnts. Naturligtvis ÄR rökning, övervikt och hög ålder stora riskfaktorer, men av alla de mammor jag träffat eller läst om som förlorat barn i magen (och de är många fler än de som fött för tidigt) är väldigt få överviktiga, de flesta unga och ingen (vad jag vet) rökare.
Tur att Spädbarnsfonden då också skrivit ett pressmeddelande där andra orsaker tas upp. Det är de här orsakerna som vi har diskuterat mest på de möten med Spädbarnsfonden som jag varit på: att beräknat födelsedatum blivit tillbakaflyttat (ibland så långt som två veckor) vid rutinultraljudet och att vården reagerat för sent på mammans oro för att barnet slutat röra sig i magen, eller att föräldrarna själva inte vågat lita på sina egna instinkter om att något är fel.
En orsak till att minskade fosterrörelser inte heller alltid tas på allvar av föräldrarna kan vara just det att vi får lära oss i våra kontakter med vården att barnet ofta blir mer stilla innan förlossningen. De flesta barn jag känner till som dött i magen var fullgångna när de slutade röra sig. Spädbarnfonden skriver mer om detta här. Dessutom kan ju den inställning vi får mer oss från både vården och resten av samhället att bara vi kommer över vecka 12 så kommer allt att gå bra, ställa till det för oss. Det är ju helt enkelt svårt att tänka sig att vi själva kan drabbas av tragedi, till och med när vi instinktivt vet att något är fel och är mitt inne i det.
Jag har själv upplevt det när jag låg med värkar i ambulansen på väg till Linköping och vägrade förstå att det var värkar och inte mer ofarliga magsmärtor. Och det är ju precis då, när vi föräldrar känner att något är fel men inte vill erkänna det eller är för rädda för att be om hjälp, som vi borde ha fått med oss kunskapen om att något kan gå fel, och löfte om att det alltid är ok att komma in och be om en extra undersökning. Hellre vara extra nervös under graviditeten och kunna tolka tecknen på att något är på tok så att barnen får en chans till hjälp, än att försöka skaka av sig oron och få beskedet om att det värsta har hänt när vi är helt oförberedda, tycker jag.
Vad tycker ni?
/L
Situationen i Sverige är också med i artikeln, författaren skriver om att dödstalen inte har varken minskat eller ökat de senaste 30 åren (vilket jag tycker visar på hur lite det här ämnet diskuteras, och det kan i sin tur innebära att det forskas mindre på lösningar. Som med så mycket annat i politik är det det som syns och hörs som finns, det ingen intresserar sig för eller det alla sopar under mattan existerar inte).
Så långt var det intressant läsning, men när jag kom till de sista två styckena fick jag ont i magen. I texten verkar det som att rökning, övervikt och mammans ålder är de enda orsakerna till att barn dör i magen. Att skriva "framför allt" hjälper ju inte så mycket om andra orsaker inte ställs mot de som redan nämnts. Naturligtvis ÄR rökning, övervikt och hög ålder stora riskfaktorer, men av alla de mammor jag träffat eller läst om som förlorat barn i magen (och de är många fler än de som fött för tidigt) är väldigt få överviktiga, de flesta unga och ingen (vad jag vet) rökare.
Tur att Spädbarnsfonden då också skrivit ett pressmeddelande där andra orsaker tas upp. Det är de här orsakerna som vi har diskuterat mest på de möten med Spädbarnsfonden som jag varit på: att beräknat födelsedatum blivit tillbakaflyttat (ibland så långt som två veckor) vid rutinultraljudet och att vården reagerat för sent på mammans oro för att barnet slutat röra sig i magen, eller att föräldrarna själva inte vågat lita på sina egna instinkter om att något är fel.
En orsak till att minskade fosterrörelser inte heller alltid tas på allvar av föräldrarna kan vara just det att vi får lära oss i våra kontakter med vården att barnet ofta blir mer stilla innan förlossningen. De flesta barn jag känner till som dött i magen var fullgångna när de slutade röra sig. Spädbarnfonden skriver mer om detta här. Dessutom kan ju den inställning vi får mer oss från både vården och resten av samhället att bara vi kommer över vecka 12 så kommer allt att gå bra, ställa till det för oss. Det är ju helt enkelt svårt att tänka sig att vi själva kan drabbas av tragedi, till och med när vi instinktivt vet att något är fel och är mitt inne i det.
Jag har själv upplevt det när jag låg med värkar i ambulansen på väg till Linköping och vägrade förstå att det var värkar och inte mer ofarliga magsmärtor. Och det är ju precis då, när vi föräldrar känner att något är fel men inte vill erkänna det eller är för rädda för att be om hjälp, som vi borde ha fått med oss kunskapen om att något kan gå fel, och löfte om att det alltid är ok att komma in och be om en extra undersökning. Hellre vara extra nervös under graviditeten och kunna tolka tecknen på att något är på tok så att barnen får en chans till hjälp, än att försöka skaka av sig oron och få beskedet om att det värsta har hänt när vi är helt oförberedda, tycker jag.
Vad tycker ni?
/L
Kommentarer
Postat av: Maria
Bra inlägg. Precis som du så är ingen jag vet som har förlorat barn i magen överviktiga, gamla eller rökare. Jag tycker också det är märkligt att man kan bli tillbaka flyttad så mycket som två veckor och det inte anses konstigt.. Jag blev tillbakaflyttad en vecka och tyckte det var märkligt eftersom jag vet när vår bebis blev till (tog ÄL test) och att jag dessutom inte fick komma tillbaka på en till kontroll gör mig lite arg så här i efterhand..
Kram!
Trackback
