livetefteralice

Prolog 2011 var för mig att :

Sova i sovsal, på ett tunnt liggunderlag, i en för varm sovsäck. Eftersom jag varken lajvar mer än en kväll särskildt ofta, eller har en bakgrund som scout, är jag inte van vid att sova obekvämt och hade därför svårt att  sova oavbrutet. Eller så är jag, som jag sa många gånger under helgen "för gammal för det här [att sova på golvet]" ? Fast, med öronproppar och sovmask gick det ändå ganska bra.

Bli serverad tre mål mat om dagen. Det känns som en lyx nu när jag är vuxen och lagar min egen mat (eller äter mat lagad av D). Även om jag oftast tycker att det är roligt så händer det att jag fastnar i vardagsträsket och inte orkar hitta på något nytt. Bara det att slippa tänka på vad jag skulle få för mat kändes som semester från vardagen.

Bara dricka påste (jag har bara löste hemma och tycker generellt att påste smakar papper), och äta för mycket godis. Eftersom jag inte klarar av att dricka kaffe (tycker till och med att det luktar äckligt) så får jag ta till stora mängder te och socker när jag ska hålla mig vaken längre än min vanliga sovtid vid 10-11. Och eftersom det var aktiviteter till midnatt både fredag och lördag försökte jag håla mig vaken så länge som möjligt.

Återupptäcka glädjen i ett fört mig nygammat hantverk - brickbandsvävning. På vännen I och min trevliga nya bekantskap M:s workshop lärde jag mig en ny vävteknik med brickor  som heter kantvävning. I korthet innebär det att ett band sys fast på ett eller flera lager tygstycken eller ett färdigt plagg medan det vävs. Väldigt häftigt, och användbart!

Upptäcka det fantastiska Kopparlundens bageri och dessa fyra kvinnors fenomenala kanelbullar och frökusar (tror jag att de hette. En massa olika sorters frön med nån sorts lagom söt smet som höll ihop hela godsaken). Pytteliten butik, så vid vissa tider kan det nog bli kö långt ut på gatan, men förutom det är det största problemet att välja vad man ska köpa (jag velade mellan kanelbulle, vaniljbulle och kardemummabulle) och att de inte har någon servering. Det där sista är iofs inte så farligt bara det är fint väder, bageriet ligger i området Kopparlunden, som är ett gammalt industriområde med fantastiskt vackra tegelbyggnader och värt en liten promenad medan du mumsar på din bulle.

Gå på lajvloppis och Svarta Kattens handelsbod. Jag köpte starkt rött och gult linnetyg som ska bli elefanter, och fyra paket nålar i olika grovlek, till riktigt bra priser.

Bli indragen i ett hemmagjort spel och sitta på sofforna i lobbyn och spela detta med två för mig helt okända människor, inom en halvtimma efter min ankomst. Det var läskigt men roligt!

Se på inspirerande filmer om lajv.

Umgås med trevliga och inspirerande människor.

Äntligen ha provat på att kula, något som jag har velat lära mig i mer än tio år. Jag tror att jag kanske förstod grundteknikerna, men oavsett vilket så återfann jag lusten att sjunga, och bara det gjorde upplevelsen mer än värd osäkerheten som kom av att försöka kula höga toner och misslyckas. Jag har saknat sång i mitt liv, det känns bra att den är tillbaka!

Bli peppad på att börja jobba för att göra "Lajvien" mer jämställt och jämlikt. Jag var på ett panelsamtal/utvecklingsforum som hette Nördfeminism 2.0, där Johanna Koljonen, Teresa Axner och Anna-Karin Linder tillsammans med samtalsledaren Sonja Schwarzenberger pratade om jämlikhet på lajv och hur vi kan jobba på att komma längre i det arbetet än att fastna i frågorna: "kan tjejer spela soldater?" och "kan killar lajva i klänning?". Vi vill gärna tro att lajvhobbyn är mer jämställd och jämlik än det övriga samhället, men även om det till viss del stämmer så fastnar vi gärna i den åsikten och kan inte se när vi låter oss fångas av alla de små fällor som vi går i i vårt vardagliga liv i "verkligheten". Till exempel: om orcherna anfaller, är det då bara männen utan militär utbildning som springer i väg med högafflar för att försvara byn, medan kvinnorna tar hand om barnen (i den mån det finns barn på lajvet)? Spelas rollerna med mest makt i till exempel en vampyrkampanj bara av män, därför att många killar är mer vana att ta för sig? Kan en man spela barnmorska, eller en roll som letar efter den stora kärleken därför att han så gärna vill ha barn? Är det bara tjejer som spelar "glädjeflickor"? Där har vi för övrigt ett ord som jag får spatt av, men det är en annan fråga. Enkla grejer kan man kanske tycka, men om vi kommer in i spelet med förutfattade meningar som säger att tjejer är tystare än killar, bryr sig mer om sitt utseende, inte vill slåss med svärd och svära, inte vill spela roller med makt för att det är jobigt att bestämma över andra, osv, ja då är risken stor att de världar vi skapar på lajv bara på ytan är annorlunda än den värld vi trodde att vi lämnade utanför. Och så vill i alla fall inte jag ha det.

Därför gick jag också på workshopen "Att lajva utan kön", med arrangörarna för lajvkampanjen Understockholm. Med hjälp av kroppsövningar (att tänka på hur vi satt, stod och gick) och diskussioner försökte vi ta reda på om, och i sådana fall hur det går till att lajva könsneutralt. Och det var skitsvårt! Så mycket i mitt kroppsspråk och i min hållning som jag uppfattade som "bara jag" kommer nog i själva verkat från att jag är kvinna. Inte bara därifrån, men delvis i allafall. Jag sitter med korsade ben, jag håller ofta för munnen med handen när jag ler, jag håller armarna om midjan när jag sitter och använder nästan aldrig händerna till att gestikulera när jag pratar. När en av de andra deltagarna fick försöka tolka mitt sätt att sitta på blev jag faktiskt förskräckt över hur tydligt det syns att jag försöker att ta så lite plats som möjligt i en grupp. Jag ger nästan intrycket av att jag vill smälta in i bakgrunden, och hålla alla andra på avstånd av bara farten. Det tycket jag var väldigt intressant, och jag har börjat fundera på i hur hög grad mitt kroppsspråk har förändrats av sorgen. Hållningen när jag går, det här med att jag stänger ute andra med sättet jag håller armarna, att jag tycker att det är lite jobbigt att möta andras blickar därför att det känns som att all min sorg då kommer att välla ut ur mina ögon.

Vi pratade också om hur viktigt språket och kläder är som markörer för könstillhörighet, och diskuterade hur lajvdeltagarna skulle kunna använda andra ord ("en gör" istället för "man gör", att ta bort "mamma, pappa, kvinna, man" ur familjebildningen och istället spela på klaner där ålder är den enda statusmarkören) och andra plagg än kjol och byxor för att "tvinga" kroppen att röra sig på andra sätt. Jag berättade om hur många yngre klädde sig i Marrakesh - blandningen av den traditionella långa tunikan med huva (djellaba) och mer västerländska plagg som jeans, gympaskor, baseballkepsar och högklackade skor. Och det visade sig vara ungefär så som arrangörerna hade tänk, att mixa västerländskt gatumode med traditionellt österländskt (långa kåpor och turbaner, framförallt). Om alla har turban går det inte att se på håret vem som i världen utanför lajvet är kvinna eller man, och långa plagg med mycket tyg påverkar hur vi går, sitter och står (det vet alla som har lajvat i medeltidskkläder).

Slutligen var Prolog också att sitta i mörkret bland en massa andra människor och lyssnat på Arrangörs-Martins röst som läser en saga, med rummet fullt av en massa små blå, röda och gröna ljusprickar som snurrar och kilar över varje tillgänglig yta, som lysmaskar.

Det var bitvis väldigt jobbig (påminnelser om att barnen är borta, sömnbrist, ovanan i att prata med helt okända människor och prova nya saker tillsammans med dessa), men jag är SÅ glad att jag åkte!

/L