En vacker statusrad
Som Mamma K på Min blogg och jag redan har rapporterat, cirkulerar det en statusrad om änglabarn på Facebook just nu:
Denna vecka minns vi alla barn.....som föddes sovande, som burits utan att vi fått se dem, som vi höll men inte kunde ta med oss hem, som kom hem
men inte stannade. ...Gör detta till din status om du eller någon du
känner har förlorat ett barn. De flesta gör inte det för förlusten av
ett barn är fortfarande ett tabu. Bryt tystnaden! ♥
När jag loggade in i morse var det första jag såg i aktivitetsfältet att barnens moster hade valt att sprida det här meddelandet vidare, och det gjorde mig så rörd och stolt och sorgsen på samma gång. Det har varit en jobbig dag, kulmen på flera jobbiga dagar där nästan det enda jag kan tänka på, och drömmer om, är att Alice, Eskil och Max är borta. Att det dessutom känns som att alla andra är på väg att få eller just har fått barn just i år (vilket man ju lätt får intrycket av på just Facebook eftersom så många har sina barn på sina profilbilder och skriver spaltkilometer om dem), och att planerandet av urnsättningarna gör att jag känner det som att jag förlorar barnen igen, gör ju inte vardagen lättare, precis.
Det är inte så att jag inte unnar alla de där andra föräldrarna deras lycka, eller att jag drar alla över en kam och tycker att de som gör det med måtta är lika jobbiga som de som inte tycks ha något annat att säga. Nej, det är inte så jag menar. Det är bara lika jobbigt att se de där bilderna och läsa statusrader och kommentarer om levande barn som det är att se runda magar och barnvagnar, pappor med sina barn eller mor-och farföräldrar med barnbarnen i världen utanför internet.
Så det är skönt att det då och då kommer såna här meddelanden, som uppmärksammar oss vars familjer ser annorlunda ut, och det fruktansvärda faktum att inte alla föräldrar får behålla sina barn.
Och nu ska jag gå och tröstbaka lite double chocolate chip-kakor.
/L
Denna vecka minns vi alla barn.....som föddes sovande, som burits utan att vi fått se dem, som vi höll men inte kunde ta med oss hem, som kom hem
men inte stannade. ...Gör detta till din status om du eller någon du
känner har förlorat ett barn. De flesta gör inte det för förlusten av
ett barn är fortfarande ett tabu. Bryt tystnaden! ♥
När jag loggade in i morse var det första jag såg i aktivitetsfältet att barnens moster hade valt att sprida det här meddelandet vidare, och det gjorde mig så rörd och stolt och sorgsen på samma gång. Det har varit en jobbig dag, kulmen på flera jobbiga dagar där nästan det enda jag kan tänka på, och drömmer om, är att Alice, Eskil och Max är borta. Att det dessutom känns som att alla andra är på väg att få eller just har fått barn just i år (vilket man ju lätt får intrycket av på just Facebook eftersom så många har sina barn på sina profilbilder och skriver spaltkilometer om dem), och att planerandet av urnsättningarna gör att jag känner det som att jag förlorar barnen igen, gör ju inte vardagen lättare, precis.
Det är inte så att jag inte unnar alla de där andra föräldrarna deras lycka, eller att jag drar alla över en kam och tycker att de som gör det med måtta är lika jobbiga som de som inte tycks ha något annat att säga. Nej, det är inte så jag menar. Det är bara lika jobbigt att se de där bilderna och läsa statusrader och kommentarer om levande barn som det är att se runda magar och barnvagnar, pappor med sina barn eller mor-och farföräldrar med barnbarnen i världen utanför internet.
Så det är skönt att det då och då kommer såna här meddelanden, som uppmärksammar oss vars familjer ser annorlunda ut, och det fruktansvärda faktum att inte alla föräldrar får behålla sina barn.
Och nu ska jag gå och tröstbaka lite double chocolate chip-kakor.
/L
Kommentarer
Postat av: Tildas mamma
Jag har funderat hela helgen, ända sedan jag läste detta inlägg hos dig och Mamma K, och nyss tog jag mod till mig och la det fina meddelandet som statusrad på min facebooksida. För mig kändes det svårt och jag är faktiskt nervös, även om jag vill hedra Tildas minne. Så ja, jag instämmer verkligen med att det fortfarande är lite av ett tabu att prata om, eller åtminstone inget som man skyltar med.
Jag hoppas att du mår lite bättre nu och att helgen varit bra.
Styrkekram / Tildas mamma
Trackback
