livetefteralice

Jag har en vän som heter Sofie, och hon är världens bästa! En väldigt klok och stöttande person som trots egna bekymmer tar sig tid att lyssna när jag behöver låna ett öra (eller kanske snarare ett par ögon, eftersom vi oftast kommunicerar i skrift) en stund. Hon är dessutom glaskonstnär, och för ett tag sedan berättade hon att hon gjort en present till mig, något som inte gick så bra att skicka och därför fick vänta där borta på västkusten tills transportfrågan kunde lösas. Men Sofie är klurig, hon! För två dagar sedan dök det upp ett nytt inlägg på hennes blogg med bilder på "ett bidrag till minnestingen": nämlingen det här vackra fatet:



(Hoppas att det är ok att jag lånar bilderna av dig S, annars får du hojta....)


Ser ni att det är Alice där till vänster, med Max och Eskil till höger? Jag blev så glad när jag fick se det, satt här framför datorn och grät rörda tårar.

När vi har kommit i ordning i nästa lägenhet ska vi sätta upp en hylla som blir barnens minnesplats hemma hos oss, med Alicelådan (nu Barnens låda, eftersom även Eskil och Maxs saker ligger där), hennes ljushållare och de inramade fotona. Jag vill ordna varsin liten ljusstake till pojkarna också (två olika), och rama in deras ultraljudsbilder och kanske något av fotona. På den hyllan får fatet stå när det har bytt kust så småningom.

De sista dagarna vi låg på sjukhuset (från beskedet att Eskil inte skulle överleva eftersom hans fostervatten läckt ut) började jag skissa på ett nytt minnessmycke, och jag har funderat på det av och till sedan dess. Nu har jag sådan tur att en av mina allra äldsta goda vänner gör just minnessmycken i silver. Petra och jag bollade idéer fram och tillbaka igår, och nu har jag beställt ett runt smycke med alla barnens namn på och en hjärtformad berlock i mitten. Lägger upp en bild på det när jag har det i handen, men ungefär så här blir det:


(Bild lånad från säljaren seee på Tradera)


Fint va? Och så kan jag hänga min bok-berlock bredvid på kedjan.

/L