Vilse, en vecka senare
När jag läste etnologi pratade vi mycket om hur vi människor sorterar in varandra och oss själva i kategorier, ofta breda sådana som "hetero", "homo", "mamma", "pappa", "kvinna", "man", "student", och så vidare.
När jag blev gravid sorterades jag in i gruppen "blivande förälder".
Efter Alices födelse och död hamnade jag i "änglaförälder", "mamma med ett barn för lite", "förälder vars barn dött", eller vad man nu vill kalla det.
Jag läste och kände igen mig i bloggar och foruminlägg av andra föräldrar i denna grupp, och snart tyckte jag mig se några ganska stora underkategorier till den. En är de föräldrar som förlorat ett barn av mer eller mindre oförklarlig anledning och sedan fått ett eller till och med flera friska, levande syskon till det barnet.
När det visade sig att vi väntade barn igen hoppades vi naturligtvis att D och jag skulle hamna i den gruppen.
Sedan visade sig att det var två Ärtor vi väntade, och då hamnade vi i ytterligare en grupp: "blivande tvillingföräldrar". Det var lätt att känna sig speciell, eftersom tvillinggraviditeter är så pass ovanliga, särskilt för par som inte genomgott någon form av IVF-behandling.
Så nu befann vi oss i en väldigt speciell grupp, nervösa och hoppfulla och med försiktiga drömmar om hur livet med två små skulle kunna se ut.Och sedan kom måndagen den 1 mars och de dagar på sjukhuset som slutade i att Eskil och Max förlöstes den 10 mars 2010, utan att någonsin ha fått ta ett andetag i världen utanför tryggheten i min mage.
Och nu sitter jag här en dryg vecka senare och känner mig totalt vilse i kategorierna, ensammare än någonsin. Jag känner inte till några andra föräldrar som drabbats på det sätt som vi har, men flera som först förlorat sina tvillingar och sedan fått levande enlingar. Inte tillhör jag heller den gruppen av föräldrar som har svårt att bli gravida, förlorat flera barn och kämpat sig igenom IVF-behandlingar.
Jag är fertil men ofrivilligt barnlös, med tre barn för lite.
En Alice, en Eskil och en Max som alltid kommer att finnas i mitt och sin pappas hjärta och fattas i våra armar.
/L
Jag känner såväl igen mig i känslan av att "sakna identitet", att vilja vara med i en "klubb" men ändå inte få komma in fast man uppnår kriterierna.
Jag har tänkt så otroligt mkt på dig senaste dagarna. På den stora sorg och smärta du går igenom nu. På dina barn som aldrig fick chansen. Och jag kan bara tänka mig hur svart allting måste kännas just nu..för jag vet hur det har varit att förlora ett barn men jag har ju fått barn i livet senare, även om jag för många år sedan inte trodde det skulle funka.
Jag kan inte säga ngt bra, jag kan inte säga ngt som tröstar, men jag vill att du ska veta att du är i mina tankar och jag är så ledsen för din skull!
Hur stora var Max och Eskil?
Kram
Jag vet inte vad jag ska skriva men känner att jag måste skriva något. Några tröstande ord finns inte...
Har följt din blogg och har önskat dig allt gott men inte heller det räcker.
Fortsätt skriv - jag tror att vi är många som vill följa dig och ditt liv och vi är lika många som hoppas på ett gott slut.
Kram maria
