Tillbaka i sorgens korridorer

Idag hade vi vårt första samtal med kvinnoklinikens kurator efter att jag skrevs ut från sjukhuset. Vi fick kontakt med henne redan då, och hon är jättebra, så på det sättet var det skönt att komma dit. Hon hjälper oss att hitta nya sätt att se på framtiden och lockar ur oss en del tankar som vi inte riktigt visste att vi hade.

Men.

Redan på vägen mot sjukhusets huvudentré började minnena komma tillbaka. Hur stolt jag var över att jag orkade gå några steg utomhus när D skjutsade ner mig i rullstol på tisdagen, och sedan hela vägen tillbaka till gynavdelningen. Hur det gick att se att min fina, runda mage hade växt lite under veckan, trots att det nu bara fanns ett hjärta som slog därinne.

Det första jag såg när vi gick igenom svängdörrarna till huvudbyggnaden var en höggravid kvinna, och jag fick lov att sätta mig ner och kämpa mot tårarna en lång stund. Sedan när vi steg av hissen utanför förlossningsavdelningen fick jag lite mer panik för varje steg som tog oss mot väntrummet där vi både suttit och varit förväntansfulla inför UL under båda graviditeterna, och som små urblekta sorgsna spöken efter att ha förlorat först Alice och sedan Eskil och Max. Och naturligtvis råkade det sitta en höggravid kvinna till därinne på en av de röda sofforna... Även om jag väntade mig det så kunde jag inte hålla tillbaka tårarna längre, jag satt där i Ds famn och grät för allt som vi drömde om och har förlorat.

Jag är så rädd för att bli bitter, jag är arg på världen och avundsjuk på alla dem som får friska barn efter okomplicerade graviditeter. Jag vill också! Vara gravid i tredje trimestern, köpa barnvagn, sy babykläder, få höra att allt ser ut precis som det ska vid UL och undersökningar.

Föda barn in i livet och inte in i döden, få höra dem andas och skrika. Vara utmattad av trötthet och smärta efter en förlossning, men känna att det var värt det därför att jag får en skrynklig, rosa liten person att hålla i efteråt. Få se min älskade man med en levande dotter eller son i famnen, känna att vi är de föräldrar vi är menade att vara.

Jag har inte gett upp hoppet, men det är svårt att se bortom smärtan.

/L   


Kommentarer
Postat av: Emma

Åh Lina, jag förstår om du känner dig bitter, vem skulle inte bli det? Jag å andra sidan skäms nästan över turen jag haft och tänker varför ska jag få ha det så här bra, när livet gång på gång rasar för dig? Jag hoppas för allt i världen att turen kommer till er snart, ni om några förtjänar att få ett friskt levande barn och jag vill ändå tro att ni får det en dag. Jag önskar er all lycka i framtiden, att ni hittar ett sätt att leva med sorgen, att ta er igenom det här och kämpa vidare. Det är många med mig som tänker på er varje dag, som finns med er i sorgen fast på långt håll. Jag önskar bara att det fanns något jag kunde göra för er. Kramar Emma

2010-03-16 @ 18:49:51
URL: http://hemmahosmammaemma.blogspot.com/
Postat av: Maria

Gud vad du genomlider hemskheter och kämpar! Jag är stolt över dig. Känns nästan overkligt att höra om allt. Det är för mycket och det är ofattbart.



Men det kommer komma levande barn. Det måste det göra.

Och jag kommer älska dem, precis som jag älskar de barn du redan har.



Styrkekramar från Oslo

2010-03-16 @ 20:22:24
Postat av: karolin, min blogg och jag

Du har all rätt att vara bitter, vara arg på världen, allt...det finns ingen mening med att förlora ett barn, det finns absolut ingen mening med att förlora tre....Jag lider så med dig.

2010-03-16 @ 21:43:57
URL: http://omunkavlad.wordpress.com
Postat av: Emelie

Hej



Jag hittade din blogg idag och vill bara säga att jag tror att hur förjävligt man än har det och även om det blir värre när man tror botten är nådd så måste det komma ljus någon gång. Tiden läker såren till viss del. Kämpa vidare!

2010-03-17 @ 14:29:20
URL: http://lillaellyskampmotjeb.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0