livetefteralice

I dag ringde vår barnmorska från MVC och ville boka in ett nytt besök. Jag trodde att hon menade efterbesöket som ska ske efter alla förlossningar, och berättade att vi redan fått en tid med läkaren som gjorde ultraljudet där pojkarna först upptäcktes. 

Men hon menade att vi skulle boka de planerade besöken i vecka 22 och 24 av graviditeten. Varför kan inte olika delar av vården samköra sina system, så att det står i min journal på Gudmundsgården att jag inte är gravid längre? Det var så jobbigt att behöva förklara för ytterligare en person (även om Kajsa är lätt att prata med), att behöva säga "oj, du vet inte om att vi har fått missfall?". Jag börjar vänja mig vid att använda det ordet nu, men jag behöver inte tycka om det.

Ordet missfall är så oprecist, det säger så lite men kan innebära så mycket. Till de 50 % av alla graviditeter som slutar i missfall räknas allt ifrån en några dagar försenad blödning till det som de flesta kanske tänker på: tidigt missfall i första trimestern, och de ovanliga sena missfallen innan graviditetsvecka 22, då det istället heter extrem prematur (eller på vanlig svenska väldigt för tidigt född), och dödfödd om barnet dött i magen.


Inte för att jag på något sätt vill förringa alla de kvinnor som sörjer ett tidigt missfall, ett inplanterat embryo eller en graviditet som avbrytits av annan orsak innan vecka 22, för det vill jag verkligen inte! Jag tror bara inte att de flesta som inte själva drabbats vet att "missfall" kan stå för så mycket. Det verkar vara alldeles för lätt att tänka (och säga) att "det var ju bara missfall, nästa gång går det säkert bättre", eller att jämföra våra förluster med de som mist sina fullgångna bebisar i magen eller äldre barn genom till exempel plötslig spädbarnsdöd och cancer.

Jag förstår att man gör den jämförelsen och tänker att ju äldre barnet hann bli, desto större blir smärtan. Men jag tror inte att det stämmer, och jag tror också att det resonemanget beror på okunskap hos människor som inte själva drabbats.

De vet nog inte att många av oss tvingas föda ut sina barn i döden, det är inte bara en blödning och ett foster som knappt ser mänskligt ut. Det är små, små barn som föds och dör, och det kan vara precis lika fruktansvärt om det händer i andra eller tredje trimestern som om det händer en fullgånget barn eller ännu senare. Att vi inte har hunnit lära känna våra barn gör inte vår sorg och saknad mindre.

Men, och det här är väl egentligen min huvudpoäng: alla graviditeter som sörjs för att de avbryts i förtid innebär (ännu) en krossad dröm, ännu fler tårar och mer raseri mot en orättvis värld. I efterlängtade graviditeter finns det ingeting som heter "bara missfall".


Eskil och Max är våra barn, men eftersom de föddes innan graviditetsvecka 22 finns de inte registrerade någonstans under sina egna namn, och för att deras överlevnadschanser när de väl föddes var i princip lika med noll, så kallas de missfall och inte för tidigt födda.

Jag hatar det! Jag hatar att de inte har några egna papper, som Alice har (eftersom hon föddes levande i vecka 24). Därför känns det extra viktigt att de så småningom får en egen dödsannons, och en gravsten med sina namn på.

För att bevisa för världen att de finns.

/L