Min avundsjukas olika sidor

Jag har funderat mycket på avundsjuka de senaste veckorna. Att den fått fäste i mig, speciellt efter Max och Eskils död, har blivit en självklarhet. Precis som med sorgen måste jag kämpa mot den varje dag. Vad jag däremot har lagt märke till med tiden är att den kan se väldigt olika ut beroende på vem den riktas mot.

När jag fick reda på att en släkting väntar barn för några veckor sedan började jag gråta. För att det känns som att de två inte ens reflekterat över att något kan gå snett, för att de är så trygga i att de kommer att bli föräldrar som planerat redan nu kan ha åsikter om vad och vem deras barn kommer att bli. För att de har kvar den, i brist på ett bättre ord: oskuldfullheten. Den som vi föräldrar utan barn har tappat och aldrig kan få tillbaka. Kanske är jag orättvis nu, kanske har de visst tänkt tankar om motsatsen, eller kommer att göra det? Men hur det än står till med den saken så kan man ändå inte tro att det ska drabba en själv, inte på riktigt. Det gjorde inte vi heller, fram till att det gick så fel första gången.

Samma sak med gamla bekanta som väntar barn - hur mycket jag än vill kan jag inte förmå mig till att glädjas så där naturligt för deras skull som jag en gång kunde (även fast jag ganska länge varit avundsjuk också, eftersom jag själv så gärna ville ha barn).

Så de senaste gångerna det har hänt, att jag hört eller läst på FB eller liknande att magarna växer till höger och vänster om mig, så klarar jag inte av att säga: grattis! Jag kan inte ens SKRIVA det. Avundsjukan bränner i mig, och de missunsamma tankarna kommer smygande, tätt följda av sorgen och saknaden efter Alice och efter Eskil och Max, efter att vara gravid och få vara lycklig. Lite beror ju det här på hur nära jag står de andra blivande föräldrarna, ju bättre kontakt desto lättare har jag att trycka undan det svarta monstret.

Utom när det gäller en kategori av människor, som jag i de flesta fall inte ens har träffat. Änglaföräldrarna. Visst, ett stygn av avund smyger sig instinktivt in nu när det föds barn i samma tid som våra pojkar egentligen skulle ha kommit till oss, men det försvinner lika snabbt igen.

Så för (mer eller mindre) nyblivna mammorna och bloggarna "Tildas mamma", "Hormonmonstret Lina", Zoeli och Mrs Jones, och-snart-mamma-igen som Finnjonna, och säkert fler som jag glömt att nämna, för deras skull kan jag känna naturlig glädje.

Är inte det konstigt? Jag tror ju inte på allvar att man måste ha förlorat barn för att bli och vara en bra förälder, för att "förtjäna" att få levande barn.  Jag är bara så satans avundsjuk ibland.

/L


Kommentarer
Postat av: Sofie

kramas

2010-07-13 @ 20:00:18
URL: http://ugglefot.blogspot.com
Postat av: Anna

Jag tror att avundsjuka och ilska är naturliga delar i människans läkningsprocess. Jag tror även att de kvinnor som nyss blivit gravida eller fått barn, förstår din smärta, och förstår varför du inte gratulerar. En dag kommer du att kunna gratulera nyblivna mammor, och jag hoppas och ber att vi ska få möjligheten att gratulera dig till det samma!

2010-07-13 @ 20:56:28
URL: http://annasviktiga.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0