livetefteralice

I går var jag och skrev in mig på Arbetsförmedlingen. Eftersom jag inte har rätt till A-kassa för att jag har pluggat, inte har en aning om vilken typ av jobb jag kommer att kunna klara av att utföra, och vi dessutom tänker flytta från Kalmar i juni (och hoppas som sjutton på att Ärtorna inte vill komma ut förrän i juli då de är beräknade) kändes det som ett par ganska bortslösade timmar. Fast, nu syns jag ju i alla fall i statistiken, och handläggaren jag pratade med var trevlig. Och eftersom jag gick ner på stan fick jag en rejäl dos motion också, vilket jag verkligen behöver.

När bloggen var nystartad skrev jag ett inlägg om att jag övade för mig själv på vad jag skulle säga när ämnet barn kom på tal. Under månaderna mellan Alices födelse och död och Ärtornas tillkomst dök det bara upp någon enstaka sådan situation. Nu, när magen syns tydligt har det hänt ganska ofta på kort tid. Det är klart att det är jobbigt, men jag tycker ändå om att prata om det.

Så nu, när jag fick frågan: "är det första barnet?" av grannen i tvättstugan och handläggaren på AMS, när jag förklarade för min frisör (och för den delen hennes kollega och hans kund) varför jag ville spara min fläta, och  för läkaren som gav mig sprutan när jag vaccinerade mig mot svininfluensan att visst är jag glad för att vi väntar tvillingar, men också nervös därför att vi redan förlorat ett barn, så har det hjälpt mig att komma på ett svar.

"Nej, det är inte vårt första barn, men de är förhoppningsvis de första som överlever. Vi fick en liten flicka i somras, men hon dog för att hon föddes så tidigt och hennes lungor var inte starka nog".

Det räcker ganska långt så. Jag ser medkänslan i människors ögon, och jag får sprida min älsklings historia ännu en gång.

Jag är en stolt mamma.

/L