Ändrade planer

Innan beskedet om tvillingarna kom hade jag funderat på att skriva en serie inlägg som skulle heta något i stil med "Stora förändringar". Sen kom den där ultraljudsbilden och vände upp-och-ner på hela tillvaron, med allt vad det har fört med sig av både glädje, oro och funderingar. :)

Så naturligtvis blev Ärtorna Den Största Förändringen, men det kommer mera. Jag har redan nämnt att vi planerar att flytta, och det passar väl bra att skriva om det nu, eftersom jag fick en fråga om vart i en kommentar nyligen. Det blir inte hem till Dalarna. Det var länge sedan jag kände mig riktigt hemma någonstans (jag har bott på sju olika orter de senaste fjorton åren), och orten jag växte upp på är tyvärr inte en sådan plats. Jag älskar att komma hem till mina föräldrars hus, och till fäboden i Särna, men det är inte där jag vill slå mig ner. 

Vi ska flytta "hem" till Uppsala. Trots att jag bara bodde där i fyra år (under gymnasiet + ett år till), många av de gamla vännerna har flyttat och staden själv ser annorlunda ut i jämförelse (varför byggde de det där åbäket till Konserthus på just Vaksala Torg, till exempel?!) så har jag längtar tillbaka dit i flera år nu. Och eftersom D inte känner för att flytta hem till Västergötland men kan tänka sig Uppsala, så bestämde vi oss för att försöka rota oss där. Han kan i teorin jobba vart som helst i landet bara där finns ett tandrekniskt labb, och den utbildning jag vill gå (arkivvetenskap) finns mig veterligen bara i Uppsala och Stockholm på magisternivå och högre.

Så vi har spånat och planerat, hoppats att vi ska kunna hitta lägenhet och att jag skulle kunna plugga redan i höst och maken vara pappaledig. Men se, det sprack ju :) En nyanländ Ärta kan en ensam förälder ta hand om, men knappast två. Flytten blir av, men inte innan förlossningen som vi hade planerat, utan efteråt. I augusti nån gång, beroende på om de små vill titta ut i juni eller juli eller (förhoppningsvis inte) ännu tidigare. Vi slipper bryta vårdkedjan här i Kalmar utan får ha samma personal med oss hela vägen, och vi slipper oroa oss för att vattnet ska gå mitt i flytten och liknande.

Vad jag längtar! Både efter Ärtorna och mitt Uppsala!

/L










Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0