Avtackning, urladdning, upptrappning

Avtackning:
Den sista veckan på praktiken hade jag avstämning med tre av de personer som har fungerat som mina handledare. På måndagen fick jag förklara för B på konserveringsateljén att projektet helt plötsligt hade växt ganska explosionsartat och att jag inte trodde att jag skulle hinna med att registrera nästan något alls i databasen. Eftersom hon började sin bana på museet som praktikant just i textilsamlingarna så verkade hon inte det minsta förvånad över det, och det var ju himla skönt.

På tisdagen fick jag snabbskriva ihop en rapport till kartinventerings-projektet åt F, och även om jag har haft lite dåligt samvete över att det inte har blivit nästan något alls gjort där sedan jag började med uniformerna så verkade hon väldigt nöjd med det jag hade åstadkommit innan dess.

Det har varit en av de bästa sakerna med den här tiden, att jag från första dagen har känt mig så väldigt uppskattad för det arbete jag har gjort. Vid det här laget har jag tappat räkningen på hur många gånger jag fått höra hur himla bra det är att jag är där och hur mycket mitt jobb betyder. Det är så fantastiskt skönt att känna sig produktiv och uppskaffad efter så lång tid där jag känt mig så misslyckad och ensam! Och jag tror att det har varit väldigt bra för mig att ha varit så upptagen att jag inte har haft tid eller ork att sitta och grubbla, speciellt nu sidta veckan innan Eskil och Max planerade födelsedatum.

Och så på torsdagen kom liksom kronan på verket. Den samlingsanvariga chefen kom in från semestern och bjöd mig och M (som har haft en kortare tjänst på textilkonserveringen och varit mitt härliga sällskap under stor del av sommaren) på lunch med efterrätt i museets café. Och jag fick en bok som jag gått och kikat på ända sedan jag började på museet:

(Maken har ju i sin packningsiver redan stuvat undan den, så det får duga med en bild från nätet).
Dessutom fick jag ett presentkort från Akademibokhandeln på en summa som räcker till en hel del studielitteratur till hösten (eller nöjesläsning, om jag hellre vill lyxa till det i tillvaron), och ett kort med texten: " Tack! För ett fantastiskt bra jobb med vår uniformssamling m.m".

Som sagt, de är bra på att få mig att känna mig uppskattad :)

Fredagen svischade förbi i ett enda stressat rus av "måste bara hinna med det HÄR också", och sedan var det plötsligt slut. Nycklar skulle lämnas in, M kramas en sista gång, ta hissen ner till markplan och cykla hem. Och jag kände mig så konstigt tom. Skulle jag inte få sitta och diskutera allt mellan himmel och jord på lunch- och fikaraster mera, inte tampas med den där delen av kompaktsystemet som alltid vill stanna en decimeter innan den ska stängas, inte känna lukten av kamfer från kostymer och frackar i facket brevid uniformerna? Inga fler besök upp till biblioteket för att försöka identifiera den där viktiga detaljen på ett plagg som gör att jag säkert kan hävda att det är en major den-eller-den som burit den, eller att den där uniformsfracken som har ett eget inventarienummer borde hänga tillsammans med de där byxorna, som har ett annat? Ingen hembakt morotskaka till förmiddagsfikat när man sitter och titta ut över Elevatorkajen, och kaféföreståndare Ys glada kommentar om att folk som äter sötsaker innan tio på morgonen är hennes favorittyper.

Nähä. Nu var allt det där slut. Då kom sorgen över pojkarna också över mig, och det blev en bitvis riktigt jobbig helg. Urladdning, alltså.

Upptrappningen kommer nu - flyttpackning, oro över att vi inte har lyckats få någon lägenhet i Uppsala ännu och att D och jag (och Tösen, inte att förglömma!) kanske därför måste bo isär i flera månader i värsta fall. Terminen börjar ju oavsett om jag har tak över huvudet eller ej...

Det är (fortfarande) mycket nu.

/L





Kommentarer
Postat av: Anna - Om livet som ung ensamstående mamma.

Hittade precis hit genom Mamma Melissa och jag bara beundrar din styrka, och ditt fantatiska mod.



Jag blir samtidigt otroligt arg på världen, på allt som tillåter detta att hända, jag önskar att det fanns någon konstig naturlag som såg till att inga mammor(och pappor) kunde förlora sina barn.



Jag beundrar verkligen er!

2010-08-03 @ 10:58:57
URL: http://egopix.blogg.se/firsttimeuser/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0