Fyra månader och om att möta (inte bara beklaga) sorgen
Idag är det fyra månader sedan världens finaste Alice föddes och dog.
I dag insåg jag hur svårt det kan vara att prata om andras sorg, att veta vad man ska säga och visa att man finns till om någon behöver stöd. Att prata om min egen sog är självklart, men jag har lika svårt som många andra när jag befinner mig så att säga på andra sidan sorgen.
Jag har flera vänner som förlorat en förälder i förtid, och förra veckan pratade jag med en av dessa i telefon. Det slog mig att jag inte varit något vidare stöd för min vän, kanske för att personen har verkat må bra när vi träffats och hörts av (det blir inte så ofta eftersom vi bor så långt ifrån varandra). Kanske beror det helt enkelt på att vi råkat träffats på de bättre dagarna, eller så har min vän bitit ihop. Kanske har sorgen och saknaden helt enkelt blivit värre med tiden. Jag vet inte, och det skäms jag för.
Nu när jag vet mer om sorg än jag någonsin kunde tänka mig, så vill jag veta vad jag kan göra för att hjälpa min kära vän, och jag tänker mig att den sortens tankar även har kommit till folk som känner mig.
Så, jag har letat i den ibland underbara, ibland skrämmande (eller meningslösa/roande/nyttiga/lägg till valfritt beskrivande ord) flod av information som kallas internet, och hittat några sidor med tips till dem som bryr sig om en förälder som förlorat ett barn.
Den här tycker jag är den bästa. Texten är skriven av Elisabeth Thieme. Hon och hennes familj har förlorat två flickor och Elisabeth är en av de änglamammor som på ett bra sätt uppmärksammar spädbarnsdöd genom att bland annat ställa upp i tidningsreportage, blogga och vara aktiv i Spädbarnsfonden. Även här och här finns bra tips, även om det av naturliga orsaker ofta blir samma råd som upprepas med olika ord.
För att sammanfatta kan man väl säga att det en förälder som nyligen mist sitt barn önskar, är:
*Att andra tar kontakt, eftersom vi inte själva orkar.
*Att familj och vänner förlåter oss för att vi inte alltid orkar engagera oss i deras liv som som vi borde, fast ändå vill att de engagerar sig i vår sorg.
*Att våra barn får ta plats som just våra barn, som individer och familjemedlemmar. Vi har blivit föräldrar lika mycket som de som fått friska, levande barn.
Och jag känner mig trots allt ganska lyckligt lottad, för det verkar som att de flesta av mina nära och kära förstår det här och det är jag så väldigt tacksam för. Men, du som läser det här just nu. Ta dig ändå gärna tid att klicka på länkarna och läsa texten, för man vet alldrig när någon i ens närhet kan behöva stod i sin sorg. Många av tipsen kan lätt omvandlas till att gälla också när vuxna närstående dör.
Så därför ska jag själv läsa dem noga, och klura på hur jag och min vän kan mötas i vår sorg, i deras likheter och olikheter.
/L
I dag insåg jag hur svårt det kan vara att prata om andras sorg, att veta vad man ska säga och visa att man finns till om någon behöver stöd. Att prata om min egen sog är självklart, men jag har lika svårt som många andra när jag befinner mig så att säga på andra sidan sorgen.
Jag har flera vänner som förlorat en förälder i förtid, och förra veckan pratade jag med en av dessa i telefon. Det slog mig att jag inte varit något vidare stöd för min vän, kanske för att personen har verkat må bra när vi träffats och hörts av (det blir inte så ofta eftersom vi bor så långt ifrån varandra). Kanske beror det helt enkelt på att vi råkat träffats på de bättre dagarna, eller så har min vän bitit ihop. Kanske har sorgen och saknaden helt enkelt blivit värre med tiden. Jag vet inte, och det skäms jag för.
Nu när jag vet mer om sorg än jag någonsin kunde tänka mig, så vill jag veta vad jag kan göra för att hjälpa min kära vän, och jag tänker mig att den sortens tankar även har kommit till folk som känner mig.
Så, jag har letat i den ibland underbara, ibland skrämmande (eller meningslösa/roande/nyttiga/lägg till valfritt beskrivande ord) flod av information som kallas internet, och hittat några sidor med tips till dem som bryr sig om en förälder som förlorat ett barn.
Den här tycker jag är den bästa. Texten är skriven av Elisabeth Thieme. Hon och hennes familj har förlorat två flickor och Elisabeth är en av de änglamammor som på ett bra sätt uppmärksammar spädbarnsdöd genom att bland annat ställa upp i tidningsreportage, blogga och vara aktiv i Spädbarnsfonden. Även här och här finns bra tips, även om det av naturliga orsaker ofta blir samma råd som upprepas med olika ord.
För att sammanfatta kan man väl säga att det en förälder som nyligen mist sitt barn önskar, är:
*Att andra tar kontakt, eftersom vi inte själva orkar.
*Att familj och vänner förlåter oss för att vi inte alltid orkar engagera oss i deras liv som som vi borde, fast ändå vill att de engagerar sig i vår sorg.
*Att våra barn får ta plats som just våra barn, som individer och familjemedlemmar. Vi har blivit föräldrar lika mycket som de som fått friska, levande barn.
Och jag känner mig trots allt ganska lyckligt lottad, för det verkar som att de flesta av mina nära och kära förstår det här och det är jag så väldigt tacksam för. Men, du som läser det här just nu. Ta dig ändå gärna tid att klicka på länkarna och läsa texten, för man vet alldrig när någon i ens närhet kan behöva stod i sin sorg. Många av tipsen kan lätt omvandlas till att gälla också när vuxna närstående dör.
Så därför ska jag själv läsa dem noga, och klura på hur jag och min vän kan mötas i vår sorg, i deras likheter och olikheter.
/L
Kommentarer
Trackback
