livetefteralice

Jag har alltid haft lätt att identifiera mig med karaktärer i böcker, på tv och film. Jag gråter ofta när kärlekspar, vänner och familjemedlemmar skiljs åt genom att någon dör, rycks med i starka känslor, blir förbannad på skurkarna, skrattar åt knasiga repliker och handlingar. Jag har till och med den pinsamma ovanan att prata med karaktärerna på skärmen, ofta på engelska och tyvärr oberoende av ifall jag är ensam eller inte ;)

Sedan Alice föddes och dog har jag av förklarliga skäl ännu närmare till tårarna där jag sitter framför tvn eller datorn. Det gäller förresten inte bara fiktion, det kan lika gärna hända under nyheternas reportage från krigszoner och katastrofområden. Att jag föredrar serier som fokuserar på mänskliga relationer, avsett om de utspelar sig i science fiction-miljöer eller bland de som arbetar inom polis- och rättsväsende gör väl bara sitt till antar jag. I varje avsnitt av CSI, Cold Case och liknande serier är det ju alltid minst en person som dör, det skulle inte bli mycket till mysterium annars.

Hur som helst, vad jag försöker komma fram till är, att precis som att jag bara ser lyckliga föräldrar och blivande föräldrar när jag är ute i verkligheten, så ser jag hela tiden relationer mellan föräldrar och barn som slits i bitar på tv.

Naturligtvis handlar det om vad min hjärna väljer att fokusera på i båda fallen. Om jag inte vore så uppslukad av min sorg efter dottern som dog och längtan efter ett eget, levande barn, så skulle jag kanske bara lägga märke till folk med hundar, eller cyklar, eller lövträd, eller något helt annat. Och om jag aldrig blivit mamma hade jag inte levt mig in i föräldrars smärta lika mycket när jag såg på (sf-serien) Sanctuary sist, där de hade en minneshögtid med tom kista för huvudpersonens dotter eftersom de inte kunde hitta hennes kvarlevor.

Första gången jag märkte av att jag har så att säga "tagit på mig ett par nya glasögon" var i augusti, och så skrev jag dagbok om det. Här kommer en förkortad version:

2009-08-26

Igår såg jag ett avsnitt av sista säsongen av Dr. Who, som heter ”The Doctor’s daughter”, och grät. Trots att Doktorns dotter var vuxen och han nyss träffat henne (eftersom hon producerats i en maskin som tog hans DNA) så fann där så många paralleller till mitt liv i den scenen när hon dog i hans armar.

Mitt barn, min dotter, dog på mitt bröst och jag fick bara känna henne i fyra timmar. Vi fick ju aldrig chansen att lära känna henne egentligen, och vi sörjer väl mest den person hon kunde ha blivit, precis som jag uppfattade att han gjorde. Och så pratade han om att hans familj dog (i kriget) och hur en del av honom dog med dem. Jag har alltid tänkt på det som en klichee, men det är ju sant. En del av mig dog med Alice, och jag får den aldrig tillbaka.

Tänker på hur MammaMelissa hade skrivit på sin blogg om att det normala är att man tar för givet att man ska få barn när man är gravid, men att det inte är så för oss som förlorat våra barn. Hon var fem veckor från fullgången då hon skrev det, och jag tror tyvärr att det kommer att vara detsamma för mig. Inte förrän jag hör Alice lillasyskon skrika kommer jag riktigt tro på det, och sen kommer jag oroa mig ända fram till att risken för plötslig spädbarnsdöd är över. Och sen kommer jag att fortsätta oroa mig, hela mitt liv, för att något ska hända dem. Det skulle jag ju nog ha gjort ändå, men nu känns det som ett faktum. Att jag ska oroa mig alltså, inte att något kommer att hända. Risken kommer ju inte vara större nästa gång, men den finns ju där. Hela graviditeten med Alice var ju normal, det såg ju så bra ut. Fram tills att allt det hemska hände.

Och det kan hända när som helst, för vem som helst. Jag kommer att oroa mig för alla ofödda barn, inte bara mina egna. Jag försöker låta bli att tänka på det, men jag gör det ändå ibland. När andra vänner och släktingar så småningom väntar barn, så kommer tankarna att finnas där, och kanske hos dem också. För att nu vet vi allihop att det finns en risk. Och jag HATAR att jag kanske ger andra den oron, på samma sätt som jag hatar att jag gett min familj smärta när jag var tvungen att ringa och berätta för dem att Alice inte överlevde. Jag vet att de inte tänker så, men jag gör det ändå.

Och jag kom precis på att idag är det två månader sedan hon föddes och togs ifrån oss, mitt älskade lilla skrutt! Det har börjat tränga in i mina drömmar nu ibland. Inte att hon dör, men att hon är död. Jag säger det till folk i drömmen, eller så nämner någon annan det. Det är som att jag börjar få en annan identitet – en mamma som inte har nåt barn. Vad jag önskar att det fanns en term för det som inte innehöll ordet ängel! Änglamamma funkar säkert jättebra för många, och det skulle ha gjort det för mig också, om det här hade hänt för fem år sen, eller ännu hellre åtta år sedan. Men nu gör det inte det längre. Och nu orkar jag inte tänka mera för stunden.

/L